Aftonbladet – 7 februari 1868, sida 2

Thamerou hafva stannat der och vaggat sin båt på vattnet och sett på fisket, som hon gjort väl hundrade gånger förr. Men nu hade hon icke tid dertill; med snabba artag dref bon sin bat fram öfver den mörkröda, speglande vattenytan, utan att ens se spjuten stickas ned i djupet och den vackra fisken kastas upp i kanoterna. Hon ilade framåt utan att se hvarken till höger eller venster, blott undrande på att afstaudet var så mycket längre än det syntes. Slutligen kom en hel flotta af kanoter roende fram om en udde; dess facklor kastade ett rödaktigt sken öfver träden vid stranden, innan den sköt ut på sjöns vida yta. I den främsta kanoten satt en ung man, hvars hår lätt fladdrade för nattvinden, ty han hade aftagit hatten. Det är han! o, moder! det är han! utbrast Thamerot. På en gång var det som om alia krafte öfvergifvit benne. Årorna släpade i vattvet coh hennes hufvud sjönk red mot br Hon kom ihåg huru kyligt afskedet hade rit, och hon blef sk som en ung bind. ögonblick låg hennes kanot stilla likt en gungande fägel, men i nästa m vände den om och fydde för samme man som dess egarinna I ifri Men hon hade blifvit igenkänd; ett häftigt utrop följde på hennes flykt. Två kaneter skilde sig från de öfriga och förföljde henne med pilens hastighet. Thamerou! Thamerou! Det var hans röst! Han var glad att se henne! Med så hjertlig glädje hade han aldrig förr helsat henne. Hon släppte årorna, kastade sig i modrens famn och brast i tårar -— o, så ljufva, ljufva tårar! Detta öronblick var för henne inera värdt än ett helt lif, En kanot sköt fram bredvid hennbs. Hon