Aftonbladet – 6 februari 1868, sida 3

Underrättelser från det kyrkliga lifvet di utlandet. Den negativa teologien.? (Forts. från n:r 17.) Kristus var ingen teolog; men han var en i högsta grad negativ ande, en af de djerfvaste omstörtningsmän verldshistorien har att uppvisa. Jag har kommit till att upptända en eld på jorden. Med dessa ord uppträdde han på skådeplatsen för sin verksamhet, hvilken var ej blott af uppbyggande, utan lika mycket af nedrifvande natur. Hvad var det då Kristus ansåg sig vara sänd att undanrödja, att negera? Mot ganska mycket af det, som dittills fått gälla såsom en gudomlig stiftelse,, riktade han sin, såsom våra nutida ortodoxer skulle säga, destruerande verksamhet, och lät det förbrännas i den skoningslösa kritikens förtärande eld. Först och främst negerade han de sinliga elementerna i den judiska gudsföreställningen, i det han lärde att Gud är en ande. I öfverensstämmelse med denna sin uppfattning af Guds väsende framställde han äfven den sanna religiositeten såsom bestående i ett Guds tillbedjande i anda och sanning i motsats till judendomens verkhelighet och rättroget ceremoniella gudstjenst (jemf. bergspredikan, Matth. 5, 6 kap.). Vidare negerade han de sinliga elementerna i den judiska uppfattningen af Guds rikes natur, dels genom hela sin lefnad, sitt lidande och sin död, hvilken ej lät sig förenas med de judiska Messiasförväntningarne; dels genom sin lära om himmelriket såsom varande ett osynligt, till den inre menniskan hörande, andligt rike. I motsats till förhållandet inom aila andra religioner, der möjligheten af att vinna försoning med Gud alltjemt gjorts beroende af yttre, sinliga vilkor, betonar Kristus uteslutande menniskans inre sinnesbeskaflenhet såsom det enda maktpåliggande i religiöst afseende: salige äro de renhjertade, ty de skola se Gud! Och möj-. ligheten för menniskan att komma till en! dylik sinnesförfattning anser Kristus vara gifven i och genom menniskoandens eviga frändskap med Gud, ur hvilken följer en det menskliga hjertats mottaglighet för det goda, förmågan att annamma ordet och låta det hos sig bära frukt. (Jemf. liknelsen om såningsmannen och utsädet). Slutligen negerar Kristus de yttre stadgarne, den yttre auktoriteten såsom blott sådan och framhåller med kraft det menskliga subjektets,personlighetens behof och berättigade fordringar. Sabbaten är till för menniskans skull, icke menniskan för sabbatens skull. Han har, såsom han sade sin afsigt vara, fullständigt nedbrutit det judiska templet, så att ej sten på sten blifvit lemnad öfrig af detsamma. Och endast derföre var han så modig, så trotsig i sitt negerande af det bestående, emedan han visste med sig att han stod på en positiv grund, och att han från denna sin fasta utgångspunkt ville åter ippbygga det nedrifna i nya och renare former. Men teologerna på hans tid, de skriftlärde och faristerna, den religiösa fanatismens och träldomsandans representanter, de betraktade honom från sin ståndpunkt med rätta såsom en af de negative; de höjde mot den farlige kättaren sina af vrede sjudande rop: bhorsfäst, korsfäst honom ! Följa vi vidare den negativa teologiens stamträd genom häfderna, så möta vi snart anyo en den skarpa mnegationens man, en botroshjelte i stor stil, nemligen — apostelen Paulus. Man föreställer sig så gerna det apostoliska idehvarfvet såsom en tid af den djupaste andiga fred, i det man låter sig förledas genom len för oss vanliga böjelsen att betrakta det förflutna i en, såvidt möjligt är, idealisk daser. Men i sjelfva verket befunnuo sig de undliga elementerna vid denna tid i ett måhända lika häftigt jäsningstillstånd, som unler någon annan period af den historiska utvecklingen. Den positiva och den ,negaiiva teologien stredo äfven då om herravället, och detta i en kamp, öfver hvars djup och omfattning först den nyaste kyrkohistoriska forskningen spridt dager. Striden gällde kristendomens vara eller cke-vara. Det ena partiet — de äldsta wpostlarne och deras judekristna anhängare — äto kristendomen gå upp i judendomen såsom en inom den judiska religionens allmänna råmärken qvarstående sekt af denna religion, vilken såsom sådan aldrig skulle kunnat olifva den allmänna verldsreligionen. Paulus leremot negerade judendomen, och gjorde i sammanhang dermed gällande kristendomens irsprunglighet och dess universiella bestämnelse. Kristus — så lärde det judekristna pariet — är judarnes länge efterlängtade och vu ändtligen komme Messias. Visserligen har nan vid sitt första uppträdande ej uträttat lt hvad man väntade af honom; visserligen var utgången af hans verksamhet grymt väckat hans trognes förhoppningar, i det han, len gudasände, dukade under för sina fienler, och måste lida en förbrytares skymfliga löd. Men — blott tålamod! Snart, snart skall den bortgångne Messias återkomma från himmelen till jorden, återkomma i den fulla slansen af Jehovahs makt och herrlighet, omgifven af himmelens härskaror, för att kräfva en blodig hämd på sina fiender och r att upprätta det messianska lycksalignetsriket på jorden. Såsom den i bröllopsskruden festligt smyckade bruden längtansullt emotser brudgummens ankomst, så går ler genom den första kristna, församlingen n enda längtansfull bönesuck: Kom, Herre Jesus! Och tusentals hjertan bäfva af ädje !och hopp, då plötsligt en väldig siareimma höres svara: Ja, han kommer snart! Han kommer till att lyckliggöra sitt utvalda folk och till att med en fruktansvärd vedergällning hemsöka sina fiender. De förste kristnestro hade nu fått sitt klassiska uttryck i den märkvärdiga trkund, som vi känna under namn af Johannis Uppenbarelsen. De förste kristne voro således till sin allmänna grundåskådning judar och skilde sig från de öfriga judarne endast derutinnan, att de förre ansägo Kristus hafva varit Mesas, de senare deremot ej delade denna asigt. Vi förneka ingalunda, att den väldiga relipiösa och sedliga revolution, som Kristus frambesvurit, sträckt sitt mäktiga inflytande