Aftonbladet – 5 februari 1868, sida 3

Under tiden marscherade drottning Esther genom skogen med sina indianer. En snabbfotad spejare sändes förut för att undersöka vägen. Det varen af de indianer som följt Brant från slottet. Drottningen gjorde honom atskilliga fragor, tills hon erhållit de upplysningar hon önskade. Ni gömde er således i daldjupet och det var der ni förlorade honom ? sade hon. Tag af till venster; den vägen är kortare — de skola vända tillbaka till slottet. Framåt! Och framat gick det, under en hel timma, i djupaste tystnad, men snabbt och säkert, Hist! — det var spejaren som ilade tillbaka med ena handen högt upplyftad öfver hufvudet. Hist! — Hist! Detta ord gick som en orms hväsning utefter hela linien och hvarje moccassin stannade i sitt spår. Drottningen steg af och ,en indian band hennes häst vid ett träd. Aterljöd den låga hväsningen och linien satte sig anyo i rörelse, Knappast rördes en gren, knappast prasslade de torra löfven; vindens sus i trädens kronor var starkare än ljudet af dessa mordlystna vildars steg. Men nu hördes ett annat ljud — det som spejaren upptäckt — komma närmare och närmare. tHofvar slogo mot marken, röster hördes, eder och svordomar kunde tydligt urskiljas. Vid de sednare igenkände drottning Esther genast Butlers röst. Ah, sade hon lifligt, han lefver, — fortare, fortare — men saktal... Åro edra bössor färdiga? Ljudet af hanar som spändes, besvarade frågan. Åter gick det under tystnad framåt. Ljudet af hästtrafvet förtog dessutom alldeles det svaga bullret af moccassinerna. (Forts. följer)