Aftonbladet – 5 februari 1868, sida 3

ten med sin beväpnade styrka, och jag tycker icke mycket om detta slags giästfrihet. Till skogarnel upprepade Brant med ett hånande skratt; hvad -— fly för en qviuna? Icke Jag atminstone; dessutom, sir John, sc Bara på den der figuren! Med all sin tvung: na höflighet är han hvarken mer eller mindre än vår fangvaktare. Tills den skurken Butlers öde blir afujrodt äro vi ingenting annat än fangar. Ne om nu rebellerna dödat honom ? h, ingen faral.. Den karlen föddes cj för att stupa i ärlig strid; han dyker nog upp nagonstädes igen, lita på det: Efter som tältet är i ordning och vår hedersvakt utställd, så låt oss hvila en stund, medan den silfverbäri ga damen fattar sitt beslut. Brant gick bort till tältet, atföljd af sh John, den senare mycket nedslagen och orolig. Hittills hade han bemött indianerna som en monark, då han mönstrar sina vasaller: han hade talat till dem fran trappan till sir faders slott, omgifven af en stor skara beväpnade tjenare och i hela glansen af rikedom och makt. Nu var han ensam, en vapenlös flykting, hans lif var i en qvinnas hand, en qvinna, som var uppretad genom förlusten af en gunstling och som tydligen föraktade honom för hans fega flykt slottet och för det han öfvergifvit sin följeslagare. Det var en ganska obehaglig ställning, som Brant af elakhet ytter ligare förvärrade genom sin lugna beskrifning på de faror som omgåfvo dem. Den listige och tappre indianen s säg att hans följeslagare val rädd och det fröjdade honom, ty i sitt hjer tas djup hatade och föraktade han sina hvita bundstörvandter, Det var hans högsta glädje att plåga dem när han kunde det. Ehuru ett villigt redskap i deras hand, var han dock icke ett biindt sådant.