Aftonbladet – 5 februari 1868, sida 3

Tyst, de samla sig nu, sade sir John bleknande; huru lugnt och stilla det sker!t Brant lyssnade och kastade en skarp blick omkring i lägret. Ett dämpadt sorlaf många röster hördes från dess utkant och han började blifva allvarsamt orolig. Hon kan väl icke vara så oförnuftig,, mumlade han och grep om skaftet af sin stridsyxa. En man skulle ej våga det, men den här har nog af sitt köns svagheter för att vara obeslutsam, om icke annat. Men bullret ökades icke, utan dog bort på afständ. Han såg ut genom tältdörren och hans skarpa öga upptäckte straxt en lung rad af krigare, som marscherade ut ur lägret en och en sender, företrädda af en enda ryttare. Hofslagen ljödo skarpt emot stigen, jemfördt med det lätta ljudet af några hundrade moccassiner. Vid den store medicinfadren!... Hon har lemnat lägret! ropade Brant. Jag säger er, sir John, att den qvinnan kunde konnna den tappraste officer i konungens armå att blygas. I detsamma närmade sig en indian och tilltalade Brant. Ett tält hade blifvit uppslaget helt nära drottningens, och hon hade varit så artig och tillsagt att baroneten och Brant skulle inbjudas att taga det i besittning, för att hvila ut efter sin resa. Det här ser just icke ut som en autodafön, anmärkte sir John. Artigheten bevisar ingenting, svarade Brant. Drottningen har fört etiketten fran sin faders hus ut i sin sons läger. Dottren till en fransk guvernör och modren till en vilde är alltid artig i sin grymhet. Vi fa se hvad detta betyder då hon återkommer. Hvarföre skola vi vänta derpa? Kunna vi ej vända tillbaka till skogarpe? Min kusin miste dt vara här 1 närhe