Aftonbladet – 5 februari 1868, sida 2

sir John; vi hade ej kunnat bistå honom, äfven om vi vetat ... Som om hon skulle bry sig om det! afbröt Brant. Nej, nej, ni kan vara viss om en het välkomsthelsning. Men det ligger icke i hennes intresse att allvarsamt tvista med oss nu, och hennes majestät förbiser minsanr icke sådant, skall jag säga. De redo framåt ungefär en timmas ti utan att blifva oroade, och genom en öpp ning i skogen skymtade snart indianernas lägereldar i dalen nedanför. Nu äro vi här; sade Brant. Det är bäst vi strax söka upp drottningen. De redo in i lägret och Brant emottogs med glädjerop af vildarne. Hvar är drottningen? frågade han på shawnierspåket. I sitt tält, derborta, lydde svaret. Följ mig, sir Johnson, sade Brant och steg af hästen; vi måste lugna den gamla tigrinnan ionan hon visar tänderna. Men det var icke vårt felb, menade sir John. Förmå henne att tro det, då! Men hon skall icke våga... Hon skulle våga allting; men här är ingen verklig fara för handen, bered er blott på att få höra alla de skymford, som en qvinnas tunga kan uppfinna och en hexa uttala. De gingo bort till tältet; Brant grep sin följeslagare hårdt i armen och drog honom tillbaka, ty i samma ögonblick slogs den tunga mattan framför tältöppningen åt sidan och drottning Esther stod framför dem — icke stolt och vred, som sir John väntat att finna henne, men med kölden och skarpsyntheten hos en person, som är så van vid äfyontyr att ingenting längre kan öfverraska