Aftonbladet – 5 februari 1868, sida 2

(Insändt.) Sanna eller falska grundsatser. I. Med måtta och försigtighet bör en statsman, till silt lands tjenst, söka få ädla och högsionade grundsatser genomförda.n Canning. (Tal den 23 Febr. 4826.) En daglig tidning i hufvudstaden har, med anledning af konungens trontal, framställt vissa åsigter eller satser, som kanske ej borde lemnas utan all uppmärksamhet. Mången är måhända i detta fall af motsatt tanka, förmenande att det kan vara temligen likgiltigt hvilka satser som i tidningarne förfäktas, då intrycket deraf i alla händelser snart försvinner, och då det för öfrigt blir omöjligt att upptaga och vederlägga alla de oriktigheter, som i sådant afseende förekomma. Men begge dessa skäl sakna full giltighet. Det må väl vara sannt, att intrycket af en löst framkastad sats i ett tidningsblad i allmänhet icke blir så synnerligen starkt, men det händer likväl, att en och annan af dessa utströdda tankar här eller der slår rot och småningom utväxer till en öfvertygelse eller åtminstone en tro, hvars följder ingen på förhand kan beräkna. Och likaledes är det en alldeles falsk, men derjemte mycket farlig lära, att, emedan ej allt ondt och oriktigt kan förekommas, bör man icke bry sig om att göra något till dess motverkande, utan i stället låta, med ett slags förtviflans likgiltighet, det onda få utbreda sig fritt och obehindradt. För öfrigt är det just de falska satserna, de oriktiga äsigterna, som utgöra den vanligaste, likasom också den allra farligaste anledningen till menskliga förvillelser. Ty då dessa hafva sin grund i svaghet, i egoism, i lidelser, kunna de med moraliska medel bekämpas, men då de utgå från en sann och ren, om också missledd öfvertygelse, äro de oftast nästan oåtkomliga. Atminstone måste, i sådant fall, först öfvertygelsen förändras, och hvar och en vet huru svårt det är att rubba vanor och föreställningar, som under en längre tid blifvit rotfästade. Denna inledning har kanske redan blifvit alltför lång, men den må tjena som förklaring, hvarför en ny stridsman uppstår, hvilken nu och måhända äfven någon gång framdeles, vill söka, att på ett för honom främmande fält, bekämpa sådana grundsatser, hvilka han anser vara oriktiga och till sina följder olycksbringande. Enligt den förut antydda tidningens påstående, skulle konungens trontal, som inriehåller regeringens program, otvetydigt angifva: att dennåa icke anser sig vara annat än en verkställande myndighet; att den väntar af riksdagen, att denna skall taga initiativet till förändringar i statsskicket; att den utarbetar förslag på grunder som riksdagen angifver; och att den är färdig bringa dessa förslag till verkställighet, om de af riksdagen antagas,. Sedan trontalets mening — säkerligen till stor öfverraskuing för dess författare — blifvit sålunda uttolkad, tillägger tidningen för egen del, att detta är en fullkomligt konstitutionel och parlamentarisk åsigt, hvaraf också den slutsats drages, att det icke är så mycket till regeringsledamöterna, till hrr De Geer, Lagerstrale, af Ugglas m. fl., som folket har att hålla sig, utan till sina ombud i riksdagens begge kamrar. Och med dessa är det slutligen som räfst och räkning skall hållas af pressen, hvilken på folkets vägnar utöfvar en sådan uppsigt. Den fullkomligaste formen för ett konstitutionelt statsskick skulle således, enligt dessa ter, hvilka här samvetsgrannt blifvit återgifna, bestå deruti att regeringen blott skall verkställa riksdagens beslut och föreskrifter, samt att riksdagsmännen skola ställa sig till efterrättelse den s. k. allmänna opinionen, hvilken skall ledas och bestämmas af tidningspressen. Ett sådant system är likväl, i vår tanka, icke allenast falskt till sin grund, utan ock rderfiigt till sina verkningar. Det bör derbekämpas. Men på samma gång vi för STEN RET SN NA