Aftonbladet – 5 februari 1868, sida 2

n följd häraf, rätt omsorgsfull och utförlig. fen sjelfva karakteren förmår ej väcka ågot egentligt intresse. Johan framstår ej om bärare af någon stor framtidstanke eller ägot stort förflutet: inga historiska minnen, aga förhoppningar knyta sig till hans peron. Han är blott en bild af Vasaättens kuggsidor, af vankelmod, misstro, afund, ittleddhet, och biir såmedelst endast ett förenål för beklagande. Att för en sådan karakter ärleken till en fager ungmö uppväger dröm narne om en krona, synes alldeles naturligt, ;ch den långa tvekan i valet kan endast förJaras genom hans kortsynta tvifvel på reneten af Marias tillgifvenhet. Förhallandet ill den unga prinsessan, af författaren framjutet i förgrunden, är också utmärkt skillradt och visar geuom det intresse, det förnar skådespelet, bättre är något annat ät vad håll hans begäfning ligger. Maria, om vilken historien blott känner, att hon unler sitt 6-åriga äktenskap mestadels var vansinnig, är en dikt af författaren och som salan ganska älsklig, om än ej synnerligt fram-trädande. I Svanter Bjelke, Johans onda: oenius, har författaen synbarligen velat ge en representant af högadelns stämplingar mot Carl, men valet har, som vi ofvan nämnde, utfallit lyckligt, och skildringen liknar på a omständigheter när den af en vanlig teaterbof. Ojemförligt bättre, fast af mindre betydenhet, är då Erik Göranson, hvars tasslände och smygande sätt kanske något öfverdrifvits, men som föröfrigt framstar klart och egendomligt. Kenicius har, som vi ofvan anmärkt, råkat ut för en missteckning, då han af författaren gjorts till ett slags prelat af färskt datum, ett species, som datidens historia icke känner. Endasti scenen med kungen lyfter sig karakteren något, huru åskådaren aldrig får visshet om, att ;j erkebiskopens vackra ord dölja en snara af nedrig art. De öfriga uppträdande äro bifigurer, och tyvärr är detta äfven fallet med Gustaf Adolf och Axel Oxenstjerna, dem örfattaren, i följd af historiens fordringar, j kunnat begagna annat än som ett slags anslaende tablåfigurer, lämpliga att då och då påpekas som Sverges stora framtid. Scenen mellan den unge hertigen och hans lärare i femte akten är i detta hänseende den vackraste, hvari de spela denna roll. Drottning Kerstin och Axel Ryning äro ett par lätt, men säkert s 2zorade Det utmärkta utförandet har utan all fråga i högst väsentlig mån verkat det bifall, hv med stycket mottagits: Hr Dahlqvist, för hvilken Carls roll synbarligen varit afsedd, ger densamma så, som — vi säga det fritt — endast han förmår uppbära en stor historisk karakter. Denna helgjutna manlighet, som alltid utmärker hans spel, förenar sig här med den brutna kroppskraft och den ötverlägsna ande, som rollen framter, till ett helt af den egendomligaste, på en gång rörande och storartade, verkan. I sjelfva fjerdc akten, ur dramatisk synpunkt Carls svagaste. har hr Dahlqv framställning funnit ett tillfälle att utmärka sig. Eu manlig andes tvifvel och djupa sorg, när han ser ett lif: gerning ha varit f ett lifs stora m gå sig ur händerna, har väl knappt någonsir på var scen fatt en på samma gång sannard och mer gripande tolkning. Lika förträffligt framställas Carls uppbrusande häftighet och misstänksamhet — det är något af lejor i detta, som bjuder aktning, äfven när mar ej kan gilla handlingen. Bredvid en sådar karakter, så framställd, har hr Swartz svårt att intressera för Johans svaghet och vacklande. Om han likväl, åtminstone stundom förmår det, är sådant det vackraste bevis man kan önska af hans skådespelartalang Så ger han Johans utbrott i slutet af tredje akten med en välberäknad kraft, som ovilkorligen förvånar och värmer åskådaren, ock så afvinner han rollens erotiska poesi åtskilligt af intresse. Hr Hanssons Svante Bjelke är ståtlig och kraftfull, mahända för ädel för en dylik ränkmakare. Af Göransons part har hr Callmen med synnerlig smak och mätta utveckiat en ganska fin karakter, och han har at nyanserna förlänat ganska mycken omvexling. Han är dessutom bland alla uppträdande den som. företer den mest slaende porträttlikhet med den person hän skall föreställa. Kenicius har, tyckes det, något generat hr Dörum, som ej vetat hur han skull ftamställa den prelatensiska listen hos erkebiskopen och derför skäligen föga framhbållii densamma, men deremot så mycket mer den frimofighet, med hvilken han gör sin konung föreställningar. Vi tro, att han häri handlat i styckets intresse, om än tolkningen af rollen ej utfallit fullt trogen. Om öfriga uppträdande, alla mindre maktpåliggande roller är ej annat än godt att säga, och derför kunna vi bespara oss att uppräkna dem. 1 yttre måtto uppträder stycket ganska värdadt: kostymerna äro, särdeles hvad fruntimren angår, mer historiskt trogna, än vi på länge sett, grimeringen i allmänhet skött med omsorg, efter goda porträtt, och mise-enscenen, särdeles i tredje och femte akterna, utmärkt af ett visst behagligt lagom i präktighet. Dekorationerna deremot, om vi undantaga den i första och den nya i tredje akten, kunde ha varit bättre och framföi allt mer trogna. Dramatiska teaterns ena nyhet förlider vecka, De begge ungdomarne, en komedi i tva akter af de hitills hos oss okände författarne Potron och Nitot, visade sig vara en temligen stor obetydlighet, hållen i ett föraldradt maner, påminnande om det Secribeska, men utan den omvexling i enskildheter och den qvickhet i vändningarne, som skola tillförsäkra hans alster en lång lifstid. Två såta — LLA