Aftonbladet – 3 februari 1868, sida 2

— Nöden i Finland. En korr skrifver från Vasa till en Helsingfo följande om hvad länets guvernör erfarit under en embetsresa: Vid ankomsten till ett gästgifveri had man sett en vandrande, som stupat på går den och blifvit liggande; då han hjelptes up) och tillfrågades om han var sjuk, sade ha detta icke vara fallet och syntes vara liksom alldeles fö fven hans förfärlig utmerglade utseende visade, att han digna af svaghet; han befanns vara en hemmansegare, som efter flera dagars svält lemna; sitt skogshemman, för att söka hjelp i byn och som der hemma hade hustru och barn väntande hungersdöden eller någon tillfällig mättnad. Han försågs med nagot mjöl oci pengar. På ett annat ställe paträffades tvi betlande barn, som sutto i S i hal dvala. Den ena, en gosse, er stycke, hvilket han likt ett rofdjur förtärde och då han på uppmaning väckte upp si syster, ville detta på en stund ej lycka emedan hon redan försjunkit i den dvala som gör slut på hungerns qval, men när hon till slut vaknade, tycktes hon icke fatta den ovana uppmaningen att äta, förrän hon säg bröd, hvarefter hon föll öfver det och slet stycken deraf, som hon slukade med glupande hunger. På ett tredje ställe, ett torp, inträdde guvernören en afton och tog upp ljus i sin lykta, emedan det var alldeles mörkt. I rummet sågs då en qvinna, sittande i dvallik hvila, en flicka, sammankrupen i spiseln, ch på golfvet sägs en bädd, i hvars trasor ofvande en 7 ars gosse, mager som ett skelett; dessa beklagansvärda menniskor hade på tre dagar ej förtärt något. På ettfjerde ställe fanns en ensam gubbe sittande vid sin måltid, bestående af ett barkbröd, hvaraf han täljde sig spånor, ett stopsmått med vatten och några saltkorn; alla andra i gården voro ute att söka någon föda; då gubben tillfrågades, hvad han skulle taga sig till då de barkkakor, som hängde itaket, tagit slut, svarade han med lugn: Hvad annat än att dö. Samma resignation hade varit den allmänt rådande, ingen klagan eller knot, utan en ödmjuk resignation, blandad med den slöhet, som umbärande af föda så snart medför. Döden, döden, den motsåg man med undergifvenhet. Men denna resignation adlades af en hjel het mot nästan, som törbiklive — ke svan vördnndevätd