Aftonbladet – 1 februari 1868, sida 2

en 13 Januari till en riktig målsträfvareacchanal. Först uppträdde samfundets ordörande med ett sedermera i Aftenbladet inördt tal om Vore Fseedre,, i hvilket han ställde den löjliga teorien om två slags er, några verkliga fäder, allmogens fäder, ! orntidens norrmän, och vidare några stjuf-: äder, de bildade klassernas, stadsbefolkninsens fäder, de närmast föregående generaionernas norrmän. Sedan derefter den nyss nämnde Janson talat en hel hop om, huru lla det för närvarande är bevändt med friheten i Norge, hvilket han förnämligast bevisade dermed, att tidningarne icke öppna sina spalter på vid gafvel för alla målsträfvarnes skrifter, slöts festen på ett med det föregående öfverenstämmande sätt af A. O. Vinje. En talare hade nemligen varlt nog taktlös att föreslå en skål för de närvarande skalderne A. Munch och O. A. Vinje, och nu begagnade denne sistnämnde, sedan A. Munch hade aflägsnat sig, tillfället till en hö nerlig tacksägelse, i hvilken han ka sig sjelf såsom representanten för lifvet och Munch såsom representanten för det döda i vår litteratur. Nu tyckte man, att måttet var rågadt, och såväl i hufvudstadssom provinsbladen nedlades sådana protester mot detta målväsen eller rättare måloväsen, att det nu berättas såsom pålitligt, att Vinje med det allra första om igen skall utfärda sin många gånger aflidna och åter såsom gengångare spökande Döl Strax före jul hade dessutom K. Knudsen behandlat Det norske Maalstrev i en tjock bok, hvars tråkiga långdragenhet tyvärr förhindrade den att göra så god effekt mot Landsmaalsstreverne, som man i sakens intresse kunde ha önskat, men som likväl genom sin rikedom på språkhistoriskt och språkvetenskapligt stoff samt genom sin på sina ställen verkligen qvicka polemik mot Landsmaalet måste bidraga till att bringa målsträfvarne ännu mera i harnesk. Lägger man nu härtill, att den enda målsträfvande organen, veckobladet Ferdamannen i Bergen, med det förra årets utgång hade gått till sina fäder, kan man förstå, att ställningen måste vara kritisk för målsträfvarne, samt att tiden nu kan tyckas vara inne för dem, som under så lång tid varit utsatta för deras invektiver, att öppna striden på nytt. Huru den skall sluta, till fred eller till vapenhvila, när båda parterna ha förbrukat sin ammunition, är ännu föl tidigt att säga och skulle icke heller anstå den, som sjelf är part i saken. Blott detta enda står fast, att saken nu är på det rena, och att frågan häri sin djupaste grund gäller, i hvilken riktning det norska folkets utveckling i den närmaste framtiden skall gå, framåt eller tillbaka, om det skall bli reaktion eller framåtskridande. JA SE nan SE