Aftonbladet – 31 januari 1868, sida 3

lugn satt och knäckte sina valnötter, var en högväxt man, något öfver medelåldern, och af ett stilla, upphöjdt väsende, svårt att beskrifva, om ej såsom en motsats till baronetens oroliga och litet obildade sätt att vara: En svag färgskiftning på hans kind och en lätt krökning af läppen, utvisade ett lättretligt, men väl styrdt lynne. Butler hade aldrig sett denne man förr och var på intet sätt belåten med hans närvaro; hans ärende till sir John var, at den natur att ett vittne kunde falla besvärligt, och han tvekade ett ögonblick innan han steg öfver tröskeln... Sir John trodde ,;att det var en betjent, som öppnade dörren och fortfor med sitt samtal, utan att se upp. Nej, sade han litet skarpt, ni, der borta på andra sidan, kan knappast väntas förstå nödvändigheten af sådana mått och steg. Det är en lätt sak att hålla vackra tal i öfvereller underhuset; men vi lefva midt i farorna; kriget är för oss en verklighet; vi studera det icke på kartorna, utan tåga efter rebellerna genom träsken och öfver bergen. Om vi bränna deras kojor så skona de ej heller våra slott -— ingenting ärsäkert för dem. Ja, till och med det bordsilfver jag dagligen begagnar, måste förpassas till blockhuset och bevakas af musköter, i samma ögonblick det lemnar bordet, om jag skall få behålla det. ; Förlusten af ert bordsilfver, sir John, dyrbart som det är, vore dock en småsak mot en enda nedbränd koja, der skeletter-af qvinnor och barn hittas 1 askan, sade främlingen med en likgiltig blick på de dyrbara guldoch silfverfat som glittrade på bordet. Jag skulle gerna äta på en trätallrick i hela mitt lif, om jag dermed kunde rädda en enda af dessa olyckliga familjer från döden. Jag upprepar det, sir John, vildarnes sätt att föra