Aftonbladet – 31 januari 1868, sida 3

md herrliga utsigter af det närbelägna Aradia. Årstiden hade framskridit sedan indianerna ägrade sig i Wyomingdalen. De odlade trälen, som då öfver hela landet stodo i blomna, hade satt frukt; maisen var en half fot ång och hvetet såg ut att vara moget för skäran. Löfträden omkring Johnson Hall nade fällt sina blommor och stodo nu med sina kronor tyngda af mörkgröna blad och rötter, och hela trakten var skön i sin rika ruktbarhet. Det var just i skymningen, en af dessa örsommardagar, som en ryttare, åtföljd af ett par indianer, red fram till slottets port, rågade efter sir Johnson, och steg af, med itseende af en person som är välbekant på stället och viss om ett Ne ge mottagande. indianerna följde honom til portiken och satte sig der på trappstegen, tålmodigt och ulvarligt väntande hans återkomst. Walter Butler gick in i förstugan, Ööppnade, utan att låta anmäla sig, en sidodörr, ch stod några minuter på tröskeln till matsalen, innan de personer, som befunno sig der, nade varseblifvit honom. Det var långt lilit på dagen men sir William Johnson hade ört med sig ut i vildmarken alla siha fordna vristokratiska vanor, och dessa bibehöllos noga af hans son, som nu också, så sent det var, satt qvar vid middagsbordet, tillika med den väst, som nyligen anländt. Vinbuteljen gick cke särdeles flitigt emellan dem och de samsalade allvarsammare än man brukar vid desertenefter slutad middagsmåltid. Butler var väl bekant med sir John — en vacker karl med ungdomligt utseende, som satt öfverst vid bordet, litet upphettad, aningen af vin eller af litet undertryckt harm, och tydligen med ett visst tvång yppfyllande sina pligter som värd. Hans gäst, som Helt