Aftonbladet – 31 januari 1868, sida 3

IL ; Om vivisektioner. Uti AZ 118 och 119 af Aftonbladet har hr Holmgren låtit införa en ny artikel med ofvanstaende öfverskrift, ämnad att utgöra ett svar på mitt genmäle i AZ. 78 och 79 af samma tidning. När förstnämnde artikel blef synlig, befann jag mig i utlandet, och det dröjde derföre någon tid, innan jag erhöll kännedom om densamma. Samtidigt dermed erfor jag, att flere dittills utom striden stående personer tagit till orda i frågan, och jag ansåg mig derföre helst böra dröja med mitt svar, på det intresset för saken hos den läsande allmänheten ej måtte alltför snart uttröttas. Detta är det ena skälet till dröjsmålet. Det andra är, att jag länge tvekade, huruvida jag ytterligare borde fortsätta denna diskussion eller icke. Hr H:s senaste artikel är nemligen både till form och. innehåll sådan, att jag med fog skulle kunnat anse mig befriad från skyldigheten att derpå lemna ett svar. Den innehåller, märkvärdigt nog, hvad sjelfva saken angär, icke en enda tanke som uthärdar närmare pröfning, under det att å andra sidan den uppmärksamhet, som. blifvit skänkt mig personligen, lindrigast sagdt är alltför stor. Så smickrande än anledningen härtill må. vara, så kan jag dock icke taga åt mig någon af de artigheter hr H. direkt egnat mig. Tvärtom är jag skyldig medgifva, att han sjelf visat sig ega rättmätiga anspråk. på att återfa dem allesammans. Desto mera värde sätter jag på det smicker, hr H. indirekt skänkt mitt förberörda genmäle, derigenom att han icke vederlagt ens den minsta del deraf; och till och med det försök till vederläggning, som förmodligen ej kunde undvikas, kan nästan misstänkas vara en mycket fin, fastän visserligen äfven något sällsam, form för ett erkännande af mina åsigters riktighet. För. öfrigt är det ju ingenting. ovanligt, att man i en meningsstrid öfvergar från sak till person, och mången förirrar sig dervid synnerligen lätt in på egentliga smädelsens ja Somliga göra det helt enkelt derför, . att de af naturlig böjelse helst röra sig på detta fält; andra derföre att de sålunda beqvämast kunna komma ifrån en obeqväm bevisnings skyldighet; och båda slagen synas hafva samma uträkning som sotaren, hvilken dristigt angrep alla som kommo honom nära, och när dessa af lätt begripliga skäl gåfvo sig undan, högt triumferande uttydde deras flykt såsom ett erkännande, att de ej vågade pröfva hans styrka och tapperhet. Ett dylikt förfarande inom den offentliga diskussionen torde emellertid icke förtjena någon uppmuntran: Som hr H:s senaste uppsats med eller utan afsigt undanskymt sjelfva tvistepunkten, så torde det vara nödigt att ännu en gäng framhålla densamma. Början. till striden var mitt påstående, att vivisektioner i de flesta fall måste anses för skändligheter. Hr H. yrkade deremot, att alla vivisektioner i vetenskapligt syfte borde betraktas såsom fullt -berättigade. Jag tog mig då friheten erinra om vissa