Aftonbladet – 31 januari 1868, sida 2

emot den mörka himmelen, som just började ljusna för den uppstigande fullmånens strålar. Jag vet ER om detta, sade Catharine med en hastigt öfvergående otålighet, Det är i bästa fall för oss alla ett drömmarnes och gissningarnes rike; men vi skola ej tala om denna djupa hemlighet — om det tillkommande, mitt barn. Jag vill visst icke rubba din tro, om den kan göra dig lycklig. Jag kan ej längre drömma, ej längre hoppas — mitt lif skall fyllas af stormig verksamhet, och sedan... Och sedan, upprepade Mary, lyftande sin rena blick mot himmelen, sedan är det en Gud deruppe, och hvila, evig hvila — ja och evig verksamhet: också med hans englar. Hvem har lärt dig detta? frågade Catharine hastigt; detta är då icke dessa simpla nybyggares vanliga språka, tillade hon halft för sig sjeif. Jag vet inte hvem som lärt mig,, svåarade Mary tankfullt, sådana tankar komma helt naturligt, tror jag, när man vandrar i skogen, dit blott Guds öga ser. Menniskorna lära oss ord, men tankarne komma visst som blommor i gräset; vi sexej när de skjuta upp, knoppas och blomma, innan deras doft omver oss. Jag kan ej minnas att någon har ärt mig att tänka. Om icke missionären, invände Catharine. Kanske, svarade Mary; men jag mins vtt han sade mig en gång att Gud sände nig många tankar, som aldrig komma till undra barn, för att vara mig ett sällskap, lå jag sitter ensam i skogen. Derföre tror ag, min fru, att pastorn blott förstår hvad nina tankar mena, och säger mig det; men jelfva tankarne komma från Gud. Catharine Montour gret stilla, ty den milda lickan hade funnit nyckeln till hennes hjerta.