Aftonbladet – 30 januari 1868, sida 3

å KESO SEA i (Insändt.) I Dagligt Allehandas senaste stora finans upptäckter. I DA. som nu en längre tid fortsatt att agitera mot den s. k. singuliera bankrörelsen, har nu för denna inbillade affärsrörelse lyckats uppställs I en teori, som finnes införd i n:r 10 för den 14 d:s och-ur hvilken vi aftrycka nedanstående stycke, som utgör ett slags sammandrag af denna egen: domliga och nya upptäckt. D. A. yttrar: Då Jallt detta tages i betraktande, äfvensom derjemte fatt vexelkursen å mark banko, när denna skall I med svenskt mynt betalas, vanligast står högre än pari, d. v. s. att 100 mark banko equivalera icke J endast 133s rdr rmt, som vore pari (?), utan deremot vanligen något mer, åller 134!2 rdr rmt, så kan en i hithörande affärer väl slängd spekulant genom vissa sammankedjade operationer, hvilkas hufvudsyfte är spekulation på de svenska speciernas halt, bereda sig ganska betydliga, vi hade så när sagt respektabla, vinster, om uttrycket respekTtabla här ej vore illa valdt, Han låter nemligen 1) hopsamla alla svenska banksedlar, hvilka han utrikes eller ihrikes kan komma öfver al pari, om han ej kan inköpa dem för mindre, 2) derföre i svenska riksbanken tillbyta sig specier äfven al part (emottager han plantsar eller tackor, förlorar han kopparhalten), 3) nedsmälta specierna till tackor och atskilja kopparen, 4) köpa för silfvertackorna bankomarkvexlar i Hamburg på Sverge, 5) indrifva vexelbeloppen i svenska banksedlar och sedan börja operationsserien ånyo. -Hvad han på hvarje moment i serien af dessa operationer kan vinna, är genom det här ofvan anförda upplyst.s Granskar man nu ofvanstående punkter, så befinnes genast den första vara ganska besynnerlig. Det ser ut som D. A. inbillade sig, att man ni gonstädes äfven inom vårt eget land kunde åtkomma svenska banksedlar under pari, men detta är åtminstone för alla andra fullkomligt obekant. Känner D. A, en sådan guldgrufva, så tillråda vi att begagna den för egen räkning. Det vore ju ganska fördelaktigt att på detta hemlighetsfulla ställe kunna öfverkomma banksedlar under pari, som i hela det öfriga landet mottogos till full kurs, och denna affärsrörelse borde ju äfven kunna anses som respektabel, då den uteslutande idkades inom eget land. Hvad åter hopsamlandet af svenska banksedlar i våra grannländer beträffar, så är det gifvet, att de der ofta måste finnas i betydlig mängd, särdeles i Hamburg, men att de hamburgska eller andra köpmän hos hvilka de samlats, måste vara betänkta på att för dem från Sverge erhålla annan valuta. Det blir då naturligt, att de för detta ändamål anlita en kommissionär i Stockholm, bank eller enskild person, somistället för de erhållna banksedlarne öfversänder vexlar eller silfver efter utlämningens reqvisition, och är det blott i sin ordning, om denna bank eller kommissionär uppbär för, sitt besvär en provision efter öfverenskom melse. Vid 2:dra punkten anmärkes: att detta tillbytande af silfver mot banksedlar ej är något annat än att banksedelinnehafvaren fordrar mynt eller verklig betalning för riksbankens förbindelse, ställd till innehafvaren och betalbar vid anfordran. Vid 3:dje punkten, att nedsmältning för kopparna skull aldrig ifrågakommer, ty man får i utlandet betalt för kopparn, utan att behöfva frånskilja den från silfret. Vid punkterna 4, 5 anmärkes: alt de för silfs vertackorna i Hamburg köpta vexlar ej här betin ga högre pris i annat fall, än då kursen är hög, och det är just då, som silfverexport både är berättigad och nödvändig, men att kursen ovilkorligen faller så snart tillgången på vexlar genom handelsförhållanden eller silfveroxporten blifvit förbättrad, samt att denna export då af sig sjelf afstannar såsom gifvande förlust och förbyter sig tvärtom ofta i motsvarande import af silfver, ty förhållanden kunna lika lätt inträffa, då det blir en vinst att införa silfver till Sverge. De ständiga fluktuationerna i riksbankens metalliska kassa bevisa tydligt detta silfrets bortoch återgående för att utjemna de genom handelsförhållandena uppkomna vexelbrister eller vexelöfverskott. Samtidigt med klandret af silfverexporten, förnimmes nu äfven klagan öfver, att vårt allför goda svenska silfvermynt nedsmältes eller försvinner ur rörelsen och derigenom förorsakar landet förlust af myntningskostnaden. Detta är dock en olägenhet, som i mer eller mindre mån drabbar alla änders mynt och ej kan helt och hållet undvikas, såvida myntet skall någorlunda motsvarande innehålla den metallqvantitet det representerar, och icke blott vara ett slags mynttecken. Efter kriget 1854—56, då en stor mängd Peppersmynt, som ej inlöstes, utgifvits i Ryssland, utgick i stället det stora rikets nästan hela massa af silfverskiljemynt till utlandet, så att en allmän förlägenhet vid små liqvider uppkom. Från Österrike med ständigt dåliga finanser och ej inlösbart sedelmynt förnimmes ofta samma klagan. Det franska silfvermyntet cirkulerar till ofantliga qvantiteter i närgränsande länder eller går till orienten, och är derigenom lika mycket förloradt för Frankrike, som om det nedsmälts. Det danska och norska silfvermyntet cirkulerar i våra gränsprovinser, hvarföre skulle icke då svenskt silfvermynt äfven få gå till dessa länder. Att den svenska specien innehåller något mera : silfver, än den norska och danska, medgitves vara en olägenhet, hvarpå enskilde personer, som ej känna förhållandet, stundom göra någon mindre förlust, men vid större penningförsändningar blir denna olägenhet ringa eller ingen, ty dervid göres endast afseende på den mottagna silfverqvantitetens vigt och hailt. Då det i närvarande tid på fulit allvar är fråga om antagande af en internationel myntenhet, och hvilken fråga omöjligen kan falla förrän den funnit en tillfredsställande lösning, så vore det visserligen i hög grad olämpligt, att nu företaga en ndring af vår gamla species till likhet med n norska och danska, hvarigenom på samma sång hela realisationsgrunden förändrades. Oläsenheterna af de olika stora specierna äro desstom visserligen icke så stora, som ett närvaande partisyfte söker utmåla dem. 0. G.