Aftonbladet – 30 januari 1868, sida 2

hon kände sig, kom aldrig en sådan tanke i den milda flickans själ. Hon tänkte blott på huru hon skulle kunna vinna Jane tillba fa åt hennes fordne hjertevän och göra henne mera värd hans kärlek. Men i hvarje sjelfförsakelse ligger alltid ett mildt svårmod, och denna halft himmelska, halft jordiska känsla talade ur Marys anletsdrag der hon satt och väntade — hon visste icke sjelf på hvad. Inga steg hördes, o indianens moccasin stiger lätt på marken, lätt och tyst som det fallande löfvet, och Catharine Montour stod tätt bredvid den unga flickan, innan hon anade att någon mensklig varelse närmade sig. Mary såg upp, och der, belyst af det gyllne skimmer, som den nedgående solens strålar kastade öfver skogen, såg hon detta anlete, hvars drag så tydligt stodo inpräglade i hennes minne, beskuggadt af den mörkröda lysande fjäderkronan. Mary var den som först talade, Ni är den främmande damen som jag väntade att få se här,, sade hon. Hennes stämma höjde sig knappt öfver den sorlande källans sakta brus, men Catharine hörde dock hennes ord. Hon svarade icke genast; en oförklarlig rörelse hindrade henne derifrån. Väntade att. få se här? upprepade hon. Detta var ej hvad Catharine ämnat säga; men den milda flickans utseende och ord förändrade hela riktningen af hennes tankegång. Hon kom — stolt som en inqvisitor, att dömma i egen sak, men blef sjelf slagen af den milda värdighet, hvarmed hon mottogs. Jag har sett er en gång förut, höga fru, sade Mary, och jag är så glad öfver att ni kommit igens