Aftonbladet – 30 januari 1868, sida 1

nu var Jane upprorisk och lättretligare än vanligt, så att hon utbrart i högljudda klagomål, som slutade med ett svall af tårar, hvaröfver den gamla frun blef alldeles förskräckt. Det var kanske rättvist att hon, som var en faderoch moderlös stackare (klagade Jane) och bara hade sin farmoder 1 hela denna vida verld, skulle hafva denna farmoder retad emot sig. Det var hennes öde, antog bon, undergifvenhet var hennes pligt, förmodade bon; hon önskade bara att ingen skulle behöfva sörja, när hon en gång var död och borta — det var alltsammans. Horu länge Jane skulle hafva hållit på med att fläta sin martyrkrona är ovisst, om hon ej blifvit afbruten, deraf att Mary kom upp från viken, blek och med bekymradt utseende. Hon hade gått för att bedja missionären komma in till frukosten; men fann honom åter i båten, färdig att begifva sig från ön. Han hade blott sagt ett par ord till afsked, och den hand som vidrörde hennes dervid, var kall som is. Hon tyckte sig ännu känna denna kyla och den bedrötvade henne, ty bon kunde ej begripa orsaken dertill. Hennes sorgsna utseende väckte hos Jane litet naturligt deltagande. Hon glömde att plåga den beskedliga gamla farmodern, och nedlät sig att aftorka sina tårar och närma sig frukostbordet. Hvar är pastorn? — hvarföre kommer han. ej in? frågade fru Derwent. Pastorn har farit igeno, svarade Mary med tårar i ögonen, Farit!s upprepade den gamla frun; be— vare oss väll Och utan en enda bit till fru kost! Kors, flickor, hvad han I gjort honom? tlan är väl icke ond på er heller?s Mary måste småle genom tårarna. Blotta, tanken pv småaktig harm hos missionärefs föreföll henne underligt