Aftonbladet – 30 januari 1868, sida 1

såg hon en rörlig massa af mörkrödt och brunt, skrida genom den gröna skogen. Missionären följde riktningen af hennes blick och såg detsamma. Det är hela stammen som brutit upp, sade han, och följde den med blickar af obe skriflig, :svårmodig nedslagenhet. Låt oss gå ned, Mary. Denna stund var ej den rätta. nen med Guds hjelp kommer den också en gång Mary satt på en stor sten och såg uppåt floden; det gjorde henne så ondt att intet hopp återstod, ingen möjlighet att få återse hvarken den hvita drottningen eller Butlers unga indianska hustru. Hon suckade djupt och steg upp för att :gå bem, De gingo under tystnad utför gångstigen till floden och satte sig i båten, som snabbt gledmed strömmen ned till Monockonok-ön och landade der, utan att Mary och hennes följeslagare vexlat ett enda ord. Jane sof ännu när Mary kom in; men hennes panna mörknade och hon mumlade några vresiga ord, då systern försökte väcka henne. Då de kommo ut i yttre rummet, hade gamla fru Derwent redan frukosten i ordning, och väntade blott på de öfriga för att sätta fam den på det nätt dukade bordet, som stod midt i köket. Jane kom ut ur sitt rum, ond och vid dåligt lynne. Den gamla frun var stött öfver att ingen erbjudit sig att hjelpa henne med frukosten, och gjorde som de bästa gamla fruntimmer brukade göra i fordna tider — grälade oupphörligt under sitt arbete. Under vanliga omständigheter skulle Jane icke det ringaste haåfva frågat efter detta, knappast hört på farmors klagovisor, hon var så van vid dessa jemförelser roellan förr och nu, som alltid varit och alltid skola blifva gamla fruntimmers bäste förnöjelse — men