Aftonbladet – 30 januari 1868, sida 1

törnaf brokiga grannlåter hade fastnat i buskarne. Missionären gick framåt, försänkt i djupa tankar. Mary följde honom flämtande och rädd att blifva efter. Slutligen märkte har hennes trötthet och förebrående sig att ej förr hafva aktat derpå, stannade han genast och räckte henne ömt sin hand till stöd Hon såg att han blef blekare vid hvarje steg och att hans hand skakade då han tog hennes — hon kunde icke begripa hvarföre Omöjligt kunde han frukta vildarne nu, då han i går afton hade warit midt ibland dem. Slutligen kommo de fram till en bergplatå, hvarifrån man hade utsigt öfver hela lägret: Dalen, som tio timmar förut, varit så full at Kf och rörelse, låg nu tyst och öde vid deras fötter. Ingen mensklig varelse syntes till; nedtrampadt gräs, utsläckta facklor, lösslitna vinrankor, gåfvo det hela ett utseende af förödelse. Catharina Montours boning stod qvar, men öde och tom. Björnhuden var borttagen ur dörröppningen; de rika pelsverk hvarmed den varit behängd, hade blifvit borttagna; den var nu blott fyra väggar af nakna stockar, mellan hvilka morgonvinden susande drog — ingenting mera. Missionären och Mary Derwent sågo på hvarandra; en känsla af djup nedslagenhet grep dem båda. De äro borta, sade motionären och såg sig omkring, borta utan att hafva lemnat ett spår; vi kommo för sent, Mary. Det var ledsamt, ack så ledsamt! svarade hon; jag hoppades så säkert att få återse den hyita drottningen Hastigt lade hon handen öfver ögonen och såg åt vester. Se, se! ropade hon. Hvad, mitt barn? frågade hennes följeslagare. j Lån t bort, vid Susquehannas andra strand; eg sq