Aftonbladet – 30 januari 1868, sida 1

Men Tahmerou lösgjorde sig ur hans arm,; gick tillbaka och knäböjde för missionären, med ett behag och en ödmjukhet, som rörde hans hjerta. Ilon böjde sitt hufvud liksom för att mottaga ha Men han lade icke handen på hennes hjessa — en oförklarlig känsla afhöll honom derifrån — han upplyftade båda händerna mot höjden, och välsignade henne varmt och innerligt. Tahmerot steg upp, gick skyndsamt förbi Jane, tog Marys hand och lade den vid sitt bjerta med en Uck af outsäglig tacksamhet. Då krigsstormen kommer, skall Tahmerot komma ihåg den hvita dufvan, sade hon. Med ett utbrott af ömhet som Mary icke en gång för sig sjelf kunde förklara, slog hon sina armar om indianflickans hals och, drog henne ned i sin famn, För ett ögonblick slogo dessa båda hjertan varmt och härd mot hvarandra. Då Mary åter öppnade sina armar, tyckte hon att någon del af hennes eget väsende följde med den bortilande fli kan, nagot som gjorde att hon kände sig lättare om hjertat nu, när det var borta. Men innan hon ännu hunnit förundra sig deröfver, hade både Tahmerou och hennes make försvunnit. Väl kunde Jane Derwent behöft darra och bäfva, om hon vetat hvilka hämdgiriga känslor som bodde i den senares bröst! Trottonde kapitlet. Mary Derwent steg tidigt upp följande morgon. Hon hade icke sofvit under natten utan blott med milda ord och föreställningar sökt trösta systern och åt henne vinna den sömn som flydde hennes egna ögonlock, Hela långa natten hörde hon missionären gå fram och tillbaka i yttre rummet, med tunga steg, som om smärtsamma tankar hindrade honom från