Aftonbladet – 29 januari 1868, sida 3

righeterna att åstadkomma en öfverenskommelse med Norge samt omtalade att han under sin vistelse i nämnda land hört uppgifvas, så som en bland orsakerna till dessa svårigheter, deras usla tidningar,, som vVanställde förhållandena. cMen, mina herrar, utbrast härvid grefve Sparre med höjd röst och i det han slog ihop händerna, de tala om sina usla tidningar, hvad skola vi då säga om våra, de uslaete af alla! Ånnn för ett par dagar sedan angrepo de mig, såsom herrarne alla veta. De der herrarne som sitta på läktaren lade i munnen på mig, jag vet icke hvilka dumheter, och satte citator tecken för, och så tillade man, att jag ftat ett förstucket anfall mot Norge, för det jag förklarade mig vara en vän af detta land. ) Men sådana äro våra tidningar. Låt oss analysera dem, och skrif upp hvad jag säger, (tillfog gade grefven, vändande sig med häftiga åtbörder och at vrede darrande röst mot referentläktaren), skrif upp hvad jag säger om ni kan skrifva någonting annat än det som är falskt, ty jag vill att mina ord skola på tidningarnes blad flyga till Norge. Den mest lästa af våra tidningar, som har fem tusen prenumeranter, nej femton tusen, är ett skandalblad. Den ansvarige utgifvaren är en mureriarbetare, som heter Dalhammar, och det är bestämdt i hans kontrakt, som herrarne alla veta, att han skall ha visst betaldt för hvar dag han sitter på Långholmen för hvad som skrifves i tidningen. Och den, som sjelf uppger sig dernäst ha den största spridningen, heter Dagens Nyheter,. Utgifvaren af den tidningen är en cessionant. Jag har sjelf sålt till honom det tryckeri på hvilket han började sin verksamhet, och jag förlorade hvarenda skilling. Sådan är den tribun som kallas tidningspressen. Vidare ha vi Aftonbindet, som sedan prenumerantantalet i Sverge minskats, lägger an på att fånga prenumeranter i Norge, för der, mina herrar, har det en stor debit. Slutligen ha vi en tidning, som skrifver för att vederlägga Aftonbladets falska uppgifter och slår ötver i ilska mot Norge.n Efter denna med den yttersta hetta och under våldsamma åtbörder framslungade utgjutelse, under hvilken kammarens ledamöter öfverljudt skrattade åt talaren, återgick han till det behandlade ämnet, sättet att åvägabringa en öfverenskommelse med Norge. Sedan han slutat och efter det hr Weern ytterligare talat i ämnet, gaf frih. A. C. Raab grefve Sparre den af oss i går omnämnda tillrättavisning för hans med kammarens lugna hållning och värdighet så föga öfverensstämmande beteende. — Derpå fick grefve Sparre åter ordet, vändande sig mot frih. Raab. Om jag sagt ett enda ord, som öfverskridit gränserna för det passande, så säg hvad det är, men stå inte der och svamla! utbrast grefven med passionerad häftighet. Att tala om den dåliga pressen, det är min rättighet. Så länge det rör mig sjelf och våra inre förhållanden, så svarar jag ej på dess anfall. Men då det rörer förhållandet till Norge, så måste jag uppträda och säga till norrmännen hur dessa tidningar förvränga och vanställa förhållandena. Man tror i Norge att jag är ett odjur, ett monster, och man biir helt förvånad då jag kommer dit och man får höra mina åsigter, och man utbrister helt förvånad: men det der är ju ganska resonabelt! Men det är icke underligt.. Jag har i 32 år varit föremål för tidningarnes förföljelse; ty, mina herrar, de bör. jade då jag var 19 år gammal och man tyckte att jag hade fått för höga betyg i en examen. Och hur ha de icke ställt till spektakel med Norge! Det är derföre jag vill tillropa norrmännen: tron dem ej, ty det r vanstäldt, förfalskadt nästan allt hvad de säga! Jag önskar att norrmännen måtte bedöma våra förhållanden till dem utan intryck af tidningarnes diktade, förvrängda, förfalskade uppgifter Härmed hac grefven, för denna gång, uttömt sitt ra mot pressen, och efter ytterligare ett par ord rörande sjelfva öfverläoorinosämnet. slöt han sitt enförande