Aftonbladet – 28 januari 1868, sida 3

kunna Mott de ryska KrIRStartygen AVUUUe in; men nu skall Oxdjupet öppnas, och der kunna Englands och Frankrikes största pansarfregatter löpa in, för att få skydd bakom våra befästningar. Hvad säger ni om detta befästningskomitens språk? Vet ni kanske af att Sverge afslutit en offoch defensiv allians med England och Frankrike mot Ryssland? Ar krigsförklaringen redan gjord? Om icke så tycks man ha glömt den gamla satsen: Hjelp dig sjelf så hjelper dig Gud! Det är fler än vi som väntat Englands och Frankrikes pansarfregatter, men fått vänta förgäfves, fastän nöden varit stor. För att underlätta våra Dbefästningsförsök gör vår store landsman, John Ericsson, allt hvad han kan. An skickar han oss femtontumskanoner, än krigsfartyg med handkraftsmaskiner. Nu har han tänkt ut ät oss en klippmonitor, som skall stå nedsprängd i bergshällen och spotta på fienden ur sina femtontumsgap. När klippmonitoren är 1 full verksamhet står servisen i all sköns lugn och drar vefven nere i berget, lika säkra för skott som i den djupaste fred. Tornet vrider sig på sin axel och lyder kommendantens minsta vink. Piff och paff! flyga kulorna mot målet och splittra krigsbaggarnes sidor, men det rörliga tornet står osårbart i sin femtontums tjocka pansarfrack. Tänk en sådan liten nätt fästning, som inte tarfvar större garnison än ett dussin handfasta karlar, och dock är den måhända starkare än både Waxholm och Carlsborg. Hvad den tiden går framåt, och hvad vi äro lyckliga i medvetandet att en af vår tids störste söner är en landsman, som hedrar och älskar sin fosterjord! Men det är icke nog att befästa oss mot yttre fiender. Ett folk måste vara betänkt på att skydda sig äfven mot inre faror, och den komite, som är tillsatt för dessa befästningar kallas — riksdagen. Redan öfver en vecka hafva folkets representanter varit samlade i sina kamrar och deras arbeten äro i full gång. Har ni varit uppe i vårt parlament och sett på den nya belysningen? Den strömmar ned från höjden, och allt är bra blott man icke kastar sin blick på de upp och nedvända hönsburarne i taket, ty fastän de äro af mattslipadt glas och prydda med förgyllningar, så förtjena de nära nog samma sorgliga ryktbarhet som hönsburarne på taket af nationalmuseum. Men ljusen i taket äro en bisak blott ljusen nere i,salen vittna om att upplysningen stiger. Ånnu har man blott fått höra motioner och några få diskussioner. Staten är ett lokomotiv och pengar äro det bränsle som för-oss framåt! yttrade en talare i första kammaren. Och nog hade han ätt, men borde hafva tillagt, att samma bränsle också kan föra oss bakåt. Det beror på lokomotivföraren. Och så länge han och de öfriga af bantågets tjenstemän på stationerna äta upp hvad lokomotivet förtjenar, så skall folket bränna sina kol förgäfves. En annan talare föreslog, att alla öfverflödiga ban-ingeniörer utan pardon skola afskedas. Säkert instämmer ni med honom och tillägger en from önskan, att så måtte ske äfven på den bana der stats-lokomotivet rullar fram. Framtiden skall utvisa, hur det går med vårt klena kolförråd när lokomotivföraren nästa gång stiger upp och ropar sitt vanliga: Elda på! elda pål!... Måtte då några beslutsamma män stiga upp och säga: Stopp! Frågan om bränvinsbränningens inställande föll genast som den satte upp hufvudet. Och väl var det, icke allenast för dem som gerna taga helan och halfvan, utan för alla som älska en fri utveckling. Detta välmenta förslag påminner om den gamla fabeln, som berättar hur björnen med en stor sten slog ihjäl en fluga som kröp på husbondens ansigte. Bland väckta motioner är en om borttagandet af anslaget till kungliga teatern. Denna fråga tycks vilja höra till ordningen för riksdagen. Men är det då önskligt att en sådan motion vunne bifall? Hvar och en, som kommer ihåg att teatern är en apostel i bildningens tjenst, måste svara nej. En annan fråga är om våra kungliga teatrar fullt motsvara de fordringar man har rätt att ställa på dem, som odlingsfält för intelligens och smak? Skulle man skrida till en votering derom, så segrade bestämdt nejsedlarne. Men derför bör väl dock icke tea. tern beröfvas sitt stöd. Ingen är utan fel och brister här i verlden och en teaterstyrelse allra minst. Sköna ke. lena och Blåskägg äro utan tvifvel svära samvetsbördor; men fastän den sunda smaken fått ett slag, så bör man inte tro att den är förlorad. Säkert skall vår af så många varningar väckta teaterstyrelse vika in på en bättre väg och snart nog upphöra att hemta sin dramatiska repertoir från utlandets teatrar af tredje och fjerde klassen. Sedan återstår blott att sätta kronan på verket genom att odla de plantor som här och der sticka upp i den inhemska dramatikens steniga jord. oo En nu afliden teaterdirektör gjorde försök att sätta ut pris för det bästa mhemska dramatiska alster. Det populära stycket På gröna lund visade hvad en sådan täflan kan medföra. Exemplet är godt, fastän gifvet af en landsorsdirektör. Och när vi sedan applådera pristagarne, så skola säkert inga motioner om teateranslagets borttagande komma i fraga; tvärtom, man skall begära att få fördubbla det; men det skall icke behöfvas, ty när den tiden och den stunden varder kommande, kan teatern bestå utan anslag, uppmuntrad af en tacksam publik, som bildar länga köer ända ut till Gustaf Adolfs och Carl den trettondes statyer, hvar gång den dyrkade Thalia öppnar sina tempelportar. Har ni hört att Storhertiginnan af Gerolstein blifvit förbjuden att gifvas i Helsingfors. Det är teaterföreståndaren Lindmark, som drabbats af den ryska censurens stränghet. Af hvad skäl är obegripligt, ty denna Offenbachska operett är, som vi veta, qvick utan att vara plump, och Arkadiateatern, der nämnde direktör spelar med sitt illskap, är visst icke nagot konstinstitut, hvars anseende skulle nedsättas om Storhertiginnan beträdde dess tiljor. Det är saledes ioke blott här, utan äfven på andra sidan Ustersjön, som man skulle behöfva att rätt cn färotå att hvad sam äv vidriot nam