Aftonbladet – 28 januari 1868, sida 2

tvifvel att så småningom ökas. Mera problematiskt är, huruvida folkmedvetandet änl1 nu är moget för den föreslagna förändringen. 1 Nödgas man allt framgent bevittna sådana kannibaliskt grymma mordgerningar, som på senare tider ofta egt rum i vårt land; så är 1 fara värdt, att folkets rättskänsla uppreser1 sig emot den mildare åsigt, som annars möjf ligen fått öfverhand, och då blir den sista ( villan värre än den första. Månne det vid sådant förhållande är så ! stort skäl att just nu agitera denna fråga?! Den nya strafflagen, den kanske mest hu-l( mana 1 hela den civiliserade verlden, är ju j4 endast några år gammal; och — hvad mera 1 är — dess egentliga författare, den väldigaste kämpen i vårt land emot dödsstraffet, J. G. Richert, förklarade sjelf, i sitt berömda . diktamen till Lagberedningens protokoll, att han ansåg tiden att afskalla dödsstraffet ej nnu på långt när vara inne. Jag anser — äger han — dödsstraffet hvarken kunna eller böra i denna stund uteslutas ur lagen; men jag är säker att det i tillämpningen, allt ef-l: ter som begreppen äfven häruti hunnit ljusna, skall under en kommande tid, liksom det gjort under den förflutna, mer och mer gå ur bruk, tilldess det kan, jemväl ur lagen, alldeles försvinna. På ett annat ställei samma anförande förutsäger han, att denna tid ej skall blifva längre, än ett halft sekel efter det han sjelf gåttigrafven. Af detta halfva sekel hafva blott fyra år förflutit; och ehuru det är att hoppas, att hela den förutsagda tidrymden ej erfordras, torde dock dessa fyra år hafva lemnat en alltför ringa erfarenhet, för att man derpå skulle våga bygga en reform, utan att äfventyra en reaktion, hvilket i en fråga af denna beskaffenhet vore det farligaste af allt. F. d. riksdagsman. Hvad insändaren åsyftat är, om vi eljest rätt förstått honom, dels att understödja justitiestatsministerns åsigt om dödsstraffets oumbärlighet för närvarande samt hans motstånd mot dess afskaffande, dels att visa att vi ej från ministerens, genom dess främste man, proklamerade konservatism i denna fråga rätteligen egt att sluta till aftagande frisinthet i allmänhet. Hvad nu det förra vidkommer, så neka vi ej att friherre De Geers åsigt af honom sjelf. motiverats på ett sätt, som gör allt det understöd, den af andra kan få, väl behöfligt. Den mot anhängarne af dödsstraffets afskaffande riktade anmärkningen att friheten, såsom äfven en gåfva af gud, lika litet som lifvet borde få beröfvas en menniska, är just icke särdeles dräpande; ty det fordras väl ej någon högre grad af tankestyrka för att inse skilnaden mellan suspension af friheten, som kan återgifvas, och utplånande af lifvet. Huru den följande anmärkningen, att de länder, der dödsstraffet borttagits ur allmänna lagen, dock bibehållit den i krigslagen, kan förmenas utgöra ett argument mot dem, som i vårt land just yrkat dess afskaffande ur den allmänna lagen och ingenting annat, äro vi ej i stånd att på de hittills kända logiska vägarne förklara. Den tredje och sista anmärkningen, hvari statens utöfvande af dödsstraffet mot er och annan Ipå måfå utsedd usling, sedan han afväpnats och tagits i förvar, jemföres med cnödvärn, Idå en enskild tager sin medmenniskas lif, tyckes ha tillkommit för att fylla tretalet. Men här gäller sannerligen ej att catre ting äro vissa; endast det är visst att hr justitiestatsministern satt dåliga skäl både i början, midten och slutet. Att det första af dem är lånadt från grefve de la Gueronniore, hvilken såsom medlem af en franska senatens komite nyligen yttrat sig för dödsstraftfets bibehållande, kan ej i våra ögon förläna det ett värde, som det ej eger i och genom sig sjelf. De skäl, hvarmed cf. d. riksdagsman skyndar till friherre De Geers undsättning, Spå oss ej heller bevisa, hvad med dem skulle bevisas. Ins. åberopar en utmärkt jurists namn till försvar för dödsstraffet; han vet mycket väl, att vi skulle kunna anföra många, än mera berömda juristers motsatta mening. Dessutom, när Richert sjelf betecknat frågan om dödsstraffets afskaffande Isäsom i principen afgjord, så tillkommer det väl den tid, i hvilken han ej mera lefver och verkar, att sjelf bedöma när rätta tidpunkten är inne, hvilket han ju icke antydt och hvilket väl bättre kan bedömas nu, efteråt, än då när han skref, d. v. s. för ett fjerdedels århundrade sedan. Hvad den andra delen af insändarens uppsats angår, så kunna vi ej betrakta frågan om dödsstraffets afskaffande, denna stora kulturoch humanitetsfråga, såsom så aspeciel och isolerad, att uppfattningen af densamma ej skulle kunna vittna om den mer eller mindre reformvänliga tendensen i det hela hos ministeren. Vi hade för öfrigt flere andra frågor, hvilkas behandling röjt hos ministeren den mer och mer prononcerade äsigten, att den numera företrädesvis har till uppgift att hålla igen. Ins. nänmmer frågan om den kommunala rösträtten. Exemplet är särdeles olyckligt valdt för insändarens ändamål. Han har då glömdt regeringens afslående resolution, den 14 Dec. 1866, å petitionerna från; Örebro,, Halmstad, Kalmar och Upsala — en af de bedröfligaste regeringshandlingar under senare åren. Sedan ofvanstaende skrefs ha vii officiella bladet läst frih. De Geers anförande in extenso. Vi skola inom kort återkomma till en närmare granskning af detsamma.