Aftonbladet – 25 januari 1868, sida 2

Det var verkligen också en helig stund; ty ehuru blod, lagor och förödelse ännu i åratal visade hvar denna stam hade gått fram, hände det dock att indianernas grymhet mildrades då ett rop om nåd påminte dem om höfdingens unga dotters bröllop. Efter ceremoniens slut försvann missionären lika tyst som han kommit. Då höfdingen såg sig om och fann att han var borta, blef hans sinne bedröfvadt. Han hade ordnat en dyrbar skänk af pelsverk och perlor, som han efter de hvitas sed, ämnat erbjuda presten, och det gjorde honom ondt att denne man skulle gå obelönad bort. Catharine Montour såg ingenting af detta; hon låg ännu knäböjande på marken. Butler begaf sig också genast ifrån lägret, knappast värdande sig att yttra en ursäkt för sin frånvaro eller bestämma tiden för sin återkomst. Thamerol såg efter honom tills hennes ögon fylldes af tårar. Men hastigt rann henne något i sinnet — en tanke, som smärtade henne; och medan fadern gaf några befallningar åt sina krigare och modren ännu knäböjde med ansigtet doldt,i händerna, ilade hon in i djupa skogen. Annu klädd i sin präktiga bruddrägt banade hon sig väg genom busksnåren utmed bergströmmen och utför de branta bergen vid Falling Spring, tills hon nådde den stora floden. Stycken af guldfärgadt siden och rika spetsar stannade på törnbuskarne i hennes väg, men hon tänkte ej derpå; hennes indianska blod jäste af svartsjuka och harm. Just då hon uppnådde flodstranden sköt en kanot utur bergbäckens mynning och nedåt floden. Hon såg dess kölvatten glindra i månstrålarne, sprang ned, sköt sin egen lilla båt ut i vattnet och hoppade ned deri. I nästa ögonblick ilade den lätta kanoten blixtenabbt med strömmen ttför dun skogramde mn v