Aftonbladet – 24 januari 1868, sida 2

norer vi lärt känna; samt en anspråkslöshet i hela sitt uppträdande, som tyckes helt ärligt och okonstladt undanbedja sig fordringar, hvilka det icke kan uppfylla, och till en viss grad afväpnar anmärkaren. Från hans hållning, mimik och hela dramatiska företeelse anse vi bäst och rättast att tillsvidare i dubbel bemärkelse bortse. Bravurarians ganska svåra koloratur sjöngs med korrekthet, ledighet och behag, 1 de begge kavatinorna till Leonora var rösten oemotståndligt anslående, och i , misererescenen var den fullkomliga friheten från uppstyltning och skrik isanning högst intagande. Vi hafva sällan hört så enhälliga da-caporop som efter detta nummer; men de, som dessa bifallsyttringar gällde, ville icke höra dem. Vi lyckönska scenen till att hafva vunnit en så skön stämma som signor Ambrosis, och betvifla ej att vinsten skulle kunna blifva en annan och en ädlare — men dertill fordras ännu mycken tid. Lunas parti utfördes för tillfället af hr Arlberg, hvars framgångsrika bemödanden såsom skådespelare emellertid icke tycktes oss ersätta hr Sandströms röst; ty i denna opera är välljudet det första och vigtigaste. Fru Michaelis Leonora räddar åt arbetet ett intresse, som det såsom komposition i allmänhet saknar. Fröken Lublin vinner lifligt bifall för Azucenas ganska karakteristiska scener, och har, under befrielsen från en och annan öfverdrift i dessas utförande, gjort aktningsvärda framsteg. Ett stycke äkta musik är den i operan inlagda boleron, som äfven såsom ballettnummer ypperligt utföres, särdeles af fru Lund.