Aftonbladet – 24 januari 1868, sida 2

IHafva vi oppttsat. OSS något mot signora Sorandis användande för sådana partier som Flotows Martha och Gounods Ma etha är det naturligtvis med så mycket större till! ällelse vi hembära hennes talanger under ställningen af Rossinis Rosina vår lifliga hyllning. Att se och höra ett dylikt parti återgifvas af en sångerska med italiensk stämma, apparition och skola är redan i och för sig en konstnjutning af sällsynt värde; men skulle man äfven — såsom obetydliga vrister i ett i de flesta afseenden högst utärkt helt — kunna mot det musikaliska redraget anmärka en kanske ailtför stor frihet 1 melodiernas koloraturutsmyckande, eller mot det dramatiska en och annan onödig upprepning, så mäste i alla fall och i första rummet erkännas den ypperliga uppfattningen af karakteren, hvarigenom signoFans uppträdande i denna roll äfven för framtiden blifver vår scen till väsentligt gagn, emedan ingen hädanefter torde kunna tolka den utan att i detta afseende taga henne till föresyn. Vi hafva nu sett och hört hvem Rosina är; den qvicka, förslagna, lektulla, om sitt mål medretna och mot det pinsamma förmyndaretvånget beslutsamt upproriska sennorån, som skalkaktigt gäckar Bartliolos egennyttiga pianer, skrattar åt honom både såsom förtryckare och tillbedjare, och med verksam fyndighet understöder sin befriare i hans intriger — denna Rosina kan icke mera visa sig på vår scen sasom en kall, föräaad verldsdam, som blott mer eller mindre Wländadt framqvittrar fioriturer. Vi hafva nu funnit af rollen utdanas en karakter, ettindividuum, och vi hafva derföre i dubbelt afseende skäl till tacksamhet för Barberarens repris. Hr Arlbergs framställning af Figaro är ett, relativt till sångarens artistiska utrustning, fulländadt konstverk, vittnande om den finaste beräkning af likasom ock den fastaste öfvertygelse om det rätta. Vore denna beräkning mera latent, skulle partiets uttörande lika omedelbart anslå ahöraren som det af granskaren efter mogen besinning måste gillas. Glanspunkten i hr Arlbergs föredrag ur är stora arian, andra aktens final och parodierandet af de bäda älskandes duo i operans sista afdelning. I allmänhet uttryckes genom hans tolkning af rollen ett fint gäckeri, som utan tvifvel är berättigadt, såväl at Figaros underordnade ställning som af hans öfverlägsna intelligens och erfarenhet. Att si öfverallt är värdad och behagfull behöfver icke sägas. Almaviva tyckes oss förr hafva af hr Arnoldson återgifvits med mera skiftrik och bjert nyansering af det dramatiska än nu är fallet, men hans koloratur är nu mer än någonsin fulländad och beundransvärd. I hr Uddmans Bartholo är sängen väl mycket underordnad mimiken. Hr Sandström röjer i Bazils parti en ganska berömvärd dramatisk förmåga, hvilket oftast är förhallandet med denne artist, da han icke behörver uppträda som romantisk ilskare, och hans träffliga röst gör, synnerligen i den stora arian, utomordentlig effekt. Orkestern spelar med vanlig omsorg och framgang sin vackra roll, som, innehåller så mycket af hvad Rossinis mästerverk eger skönast. Särskildt halla vi den räkning för den riktiga uppfattningen af sista aktens stermmalning, som natur! skail skisdra ett ruskväder af komisk art, icke en väldig imponerande naturscen. Bredvid en butra, sadan som Barberaren, tager sig en seria, sadan som Trubaduren, igen illa ut. En egendomlighet, som intresserar, har emellertid detta arbete; det är den bjerta kontrasten mellan den sista akten och de ö Med vett trollslag räddas man från åbörandet ar idel musikaliskt slarf och till och med melodisk halfhet, till njut-; nivgen af en scen, full af djup, innerlig känsla, nära nog ädel stil. Den efter misereret följande duon mellan Leonora och grefve Luna är likaså 1 sin börj Jan IHiigt intagande genom ly: inhet, och det temligen triv slutet förädlas genom majestätet i fru Mi-l chaelis föredrag äfvensom genom tempots svindlande hastighet till ett uttryck för hänförelse, som hos åhöraren väcker något dermed beslägtadt. Sedermera aterkommer slentrianen och blifver operan lika trogen tiil slutet som den, med åe undantag vi nämnt, varit det fran början. Signor Ambrosi debuterade sistlidne tisdag! Manricos parti och icke utan god fram-j ing. Til vinnande häraf egor den unge) sängaren tvenne me del, en stämma, som rent; och innerligt talar bjortats språk och i äkta! musikaliskt välljud Hörer till de skönaste te