Aftonbladet – 23 januari 1868, sida 3

storm i antågande; blott en hemsk tystna och stillhet rådde öfverallt. Vinden susad och klagade utefter bergets sidor, och vatten fallet dånade nere i dalen; det var det end ljud som bröt tystnaden och det lät som et hemskt förebud; de glimmande rådseldarn föreföllo dock ännu hemskare. Likt de mörk molnen deruppe voro de fulla af förödelsen makt. Men Catharines sinne var ännu mörkar och dystrare än allt detta. I denna afto skulle hon för alltid afstå sitt enda barn å en man, mot hvars karakter hela hennes sjä uppreste sig; en ond, grym man, hvars nami redan nämndes med fasa öfverallt, der han fot lemnat ett spår. Hon visste väl att ha alltid utöfvat ett farligt inflytande öfver indianerna; att alltsom revolutionspartiet vanr i styrka, han hade förledt den ena stammer efter den andra att deltaga i Kriget mo detta parti, och uppmanat dem till grymheter, som till och med i vildarnes krigföring voro okända. Ack, hon skulle tusen gångei hellre velat dö, än lemna sitt barn i denne mans våld; men här var hon alldeles maktlös. Thamerou älskade honom och skullc alltid tillhöra honom; och modren, som sjeli lidit så mycket för sin kärleks skull, hade icke mod att förbjuda dottern att vara lycklig. Dessutom kunde hon det icke. Tha. merou skulle icke lyda henne; hennes makt var förbi — eljest hade det hedniska band, som redan förenade dessa båda, längesedan varit slitet, om hon också: skulle dött dervid. Men nu hade hon att strida både mot sin ömhet för dottern, denna dotters egen vilja och shawniehöfdingens äregirighet. Det hade länge varit hans önskan att förena sin dotter med någon mäktig hvit anförare, ty han hade sjelf fått en viss uppfostran, som åtminstune kom honum att inse hura litet hon