Aftonbladet – 22 januari 1868, sida 3

Emedan bruket af bränvin icke kan utrotas, är staten i sin goda rätt, då hon af denna vara bereder sig inkomst. Men staten förfar oklokt då hon, såsom nu är fallet, lägger hinder i vägen för denna industrigrens utveckling, och visar sig liknöjd för åtgärder hvarigenom ett större utbyte kan erhållas af de råvaror som till bränvinsbränning användas. För en tillverkning af 17!0 millioner kannor bränvin under bränningsåret -1865—66 användes i runda tal 222,200 tunnor stråsäd och 1,722,000 t:r potates; tillverkningsafgiften utgjorde 10,069,000 rdr. Men om man nu gör sig underrättad om det utbyte i bränvin som i utlandet (i Preussen t. ex) erhålles af samma qvantiteter spanmål och potates, så finner man att detta är betydligt större, Orsaken dertill ligger ingalunda deri, att råvarorna i Sverge äro af sämre beskaffenhet, utan i tillverkningssättet.. Bränvinsfabrikationen är en ganska invecklad handtering, som fordrar, såvida den skall skötas väl, både kemiska studier och mycken erfarenhet. I Tyskland erhålles undervisning vid offentliga läroanstalter såväl i jordbruksnäringen och i boskapsskötsen, som i bränvinsbränningen — helt ;enkelt derföre att alla dessa näringsgrenar bereda staten direkt och indirekt inkomster. Hos oss finnes ett teknologiskt och två landtbruksinstitut, men vid intetdera kan eller får undervisning meddelas i den närings-: gren som förbrukar råvaror för ett värde af 12 å 14 mill. rdr och som lemnar staten 10 mill... rdr årligen i inkomst. Hvilka är det som tillverka: den vara som lemnar denna statsinkomst? Jo, personer, som sakna all underbyggnad, och som icke hafva den ringaste kännedom om kemiens första grunder. Lyckas bränvinsbränningen för dem, så är det väl — lyckas den icke, så veta de ej, hvarförd så sker. Vore det icke skäl, vore det icke en ganska klok åtgärd, om det tillläts vid något af våra landtbruksinstitut, att ett bränneri blef inrättadt, vid hvilket, under en vetenskapligt bildad lärares ledning, fullständig undervisning kunde lemnas i en handtering, hvilken, om den skötes med lika stor intelligens, som i utlandet, skulle öka äfven statens inkomster? Ar det icke. en dubbel nationalförlust som vi underkasta oss, då man anser det opassande att befrämja ett bättre tillgodogörande af råvaror, som kunna, rätt skötta, lemna både deras egare och staten en högre inkomst? Man har sökt underlätta export af svenska spritvaror; men ingen export har skett — och hvarföre? Jo, helt enkelt derföre, att tillverkningspriset å den svenska spriten är för högt och kan, derföre icke konkurrera med utlandets. Aro då de svenska råvarorna för dyra? Visst icke. De äro lika billiga här som i utlandet. Hvarken arbetslönen, eller brännmaterialet är dyrare här än i utlandet. Hvad är då orsaken? Jo, helt enkelt den, att man här tager ut vida mindre qvantum sprit af råvarorna, och derföre blir den: erhållna spriten så dyr att den icke kan med fördel exporteras. Holland exporterar ofantliga qvantiteter sprit (Genever) till länder utom Europa, tillverkad af råvaror som importeras. Preussens spritexport mbringar äfven ofantliga summor. Både staten, tillverkarne och exportörerna hafva deraf en betydliginkomst. År det en fördel att vår spanmålsexport ökas — och det lärer icke kunna bestridas — så måtte det väl vara en hka stor, om icke större fördel, att spriten tillverkas här till så billigt pris att den kan exporteras, och det ämne, som återstår sedan spriten utdragits, här kan användas för kreaturens utfodring. Det är oförklarligt, det innebär bevis på en klandervärd glömska, att man så länge underlåtit befrämja undervisning i en af våra mest inkomstbringande näringsgrenar, som befinner sig på en lägre vetenskaplig ståndpunkt här än i andra länder. I Tyskland sysselsätta sig utmärkta kemister med studiet af bränvinstillverkningen: de göra deri ständiga experimenter, och nya upptäckter betalas med ofantliga summor, då de befinnas ändamålsenliga. Här tillåtas inga experimenter i sådan riktning, och ingen enda af våra aktade kemister har den ringaste praktiska insigt i bränvinstillverkningen. I Tyskland äro många hundra skickliga kemister brännmästare, — här icke en enda, ty det passar sig ickex.