Aftonbladet – 22 januari 1868, sida 2

halft undertryckt tjut hördes bland indianerna, då röken rullade bort så att fångarn kunde ses, .De voro bundna vid stammen af en stol fura, hvars tunga grenar lyste röda genon röken och gnistorna, som stego tipp mellar dem, och dess fina barr föll bränd till marken så snart en vindpust förde lågan rakt upp i trädets krona. Fångarne voro beröfvade största delen af sina kläder, och det blodröda eldskenet belyste med förfärlig klarhet de bleka gestalterna. Det förskräckta barnet satt hopkrupet på marken, fasthållande sig vid modrens knän och darrade i alla sina små lemmar, då lågan strök närmare och närmare förbi dem. Modrens långa svarta hår föll öfver hennes nedböjda ansigte; hon sträckte armarne mot gossen och sträfvade fåfängt att slita det band, som vid lifvet qvarhöll henne vid trädstammen, hvar gång det arma barnet gjorde ett försök att finna skydd i hennes famn. Det var ock ett annat ansigte att se, blekt som marmor, fullt af-den djupaste ångest, som talade om ett lidande, ryshgt att tänka sig. Detta ansigte var Grenville Murrays. Mina känslor hade blifvit så upprörda, att jag trodde mig nära att ånyo förlora förståndet; men nu blef jag hastigt lugn — lugn af förvåning och af det beslut att uppoffra mig sjelf, som jag i ett ögonblick hade fattat. Jag vände mig om, trängde mig fram fan vildarnes hop och stod ater framför eras höfding. Jag visade på fångarne, som nu. åter doldes af röken. Kalla tillbaka dessa vilddjur, sade jag. Atergif åt fångarne. allt hvad man fråntagit dem. Skicka dem till Canada under beskydd af femtio krigare, och jag skall blifva din mäka fy