Aftonbladet – 22 januari 1868, sida 2

krigstjut och hemska skri, som ljödo från de församlade vildarne, likt tjutet af en skara rofdjur, som strida om sitt byte. clcke en stjerna syntes på himmelen, icke ett ljud hördes ur skogen, utom de blodtörstiga vildarnes skri. På en gång hördes ett tjut, som af tusende uthungrade hyenor, och en mörkröd eldpelare hvirflade upp ur skogen och genombröt mörkret med sitt ohyggliga sken, likt en flammande draktunga, darrande och svällande af sitt eget gift. Åter hördes det förfärliga tjutet — åter och åter, tills hela luften tycktes fylld deraf. Jag kunde ej uthärda längre; jag var upprörd nästan till vanvett. Jag sprang ut och genom skogen, med ett skri, nära nog så skarpt som vildarhes tjut. De voro församlade der, vid det rysliga skenet af. bålet, dansande och skrikande lik en hop onda andar; deras stridsyxor och skalperingsknifvar blixtrade emot mig och elden i deras ögon brann ännu vildare då jag störtade midt igenom dem och fram till höfdingen. Dansen upphörde vid ett tecken af hans stridsklubba, och han lyssnade med kall uppmärksamhet till mina halft vansinniga a bnd af guld, perlor, filtar, gevär, hvad som helst, i lösen för fångarne. Men han afslog allt; blott en lösen kunde rädda dem, och den kunde jag ej gifva. Nej, det var bättre att blod skulle flyta än att jag skulle tvinga mig till något så förfärligt, som ett äktenskap med denne ohygglige vilde. Jag vände mig bört från den obeveklige höfdingen sorgfull och förtviflad. De arma offrens blod tycktes mig klibba vid mina fötter, då jag banade mig väg bland dessa. vildar, som blott väntade på min bortgång, för att lraga dem till bålet. Till och med när jag sick förbi detti, lades ny ved dergå, och ett