Aftonbladet – 21 januari 1868, sida 3

saker, hvaraf Knappt Jäkta sår oupphörligt skulle upprifvas. Jag hade felat — jag hade olifvit straffad — men den kärlek, hvarför jag lidit så mycket, beherrskade ännu mitt hjerta och ville icke låta sig besegras. Kunde jag då gå ut i min fordna verld? Kunde jag lefva i mitt eget hus, der allting talade til mig om denna kärlek — der hvarje träd hvarje blomma skulle andas en förebråelse mot det hjerta som ännu älskade, der kärleken var dubbelt brottslig, dubbelt vanärande? Kunde jag se den fläck, der mitt barr dött, se den och lefva?... Nej! Jag beslöt att bryta hvarje band som qvarhöll mig vid den civiliserade verlden, att gå ut i ödemarken och kasta mig in i en fullkomligt ny tillvaro. Jag trodde då och tror ännu att detta var det enda sätt, hvarpå jag kunde tillförsäkra min make åtminstone något lefnadslugn. Det skulle vara förfärligt för honom att tro mig hafva med egen hand skilt mig vid lifvet; men vida förskräckligare skulle det för honom vara att, i stället för den hjelplösa, själlösa varelse, som egde rätt till hans medlidande, finna den qvinna som förorättat honom fullt medveten af sitt fel, men utan den ödmjukhet och ånger, som borde hafva följt på hans ädelmodiga förlåtelse Också fanns det ännu för mycket af min fordna stolthet qvar hos mig. Jag hade ej kunnat lefva under samma tak som den mar jag gjort så mycket ondt. De Granbyska egendomarne, med undantag af ett litet fldeikomiss som följde med titeln, voro helt och hållet till min disposition. Så snart jag tagit godsen i besittning hade jag gjort ett testamente till min dotters förmån och utsett Varnham till hennes förmyndare; men i händelse af hennes död skulle allt tillfalla honom. Han visste ingenting om detta, men testamentet var deöpo