Aftonbladet – 21 januari 1868, sida 3

och qvinna, gut eller jente, äro mera dansk: till sinne än flera derhemma som vilja kalla: danskar, men som i sjelfva verket endas hafva till mål att äta och dricka och ro: sig och för resten lefva i fred och lugn. All: de norska gutter som äro här på skolan är präktiga karlar med öppna och ljusa ansigten, vänliga, förekommande och riktigt glad: öfver att ett par danska gutter kommit öf:ver till deras skola. Vi måste ofta berätt: dem om vårt folk och vårt land, om des: utseende och naturalster, och när vi så skildrat för dem hur godt vi ha det derhemma så säga de: Ja, det skulle då vara rätt roligt att få komma ned och prata med danskarne och se ett land som är platt som er pannkaka När talet då någon gång — och det händer icke så sällan — faller på -: slesvigarne och tyskarnes hjeltebedrifter 1864 så kan det allt hända att en gut knyter näfven och säger: Ja, när tysken kommer iger till ett nytt röfvartåg till Danmark, då måste vi vara med för att hjelpa våra bröder att försvara sin arfvejord. Norrmännen förefalla mig icke så lifliga eller pratsamma som vi danskar. Liksom man säger om jylländaren att han vänder skillingen i handen två gånger innan han ger ut den, så kan det också i viss mening sägas om norrmannen, att han vänder ordet i munnen två gånger innan han släpper det. Måhända är landets utseende och de stränga naturförhållandena ej utan inflytande derpå. Den norske bonden i. allmänhet synes mig ej heller så långt kommen i upplysning som vi lanskar, hvilket väl till en del kommer deraf, att bönderna bo mera aflägset från hvaranIra än nere hos oss. Jag är emellertid säker på att skolan här samt en skola till som blifvit upprättad i Guldbrandsdalen skall ha ett stort och gagneligt inflytande på folklifvet häruppe. — Här på skolan går allt med lif och lust, som det vore en lek, och jag tror knappast att det derhemma finns någon bättre högskola, der undervisningen ledes i en mera efnadsfrisk, kristen och folklig anda, och jag ror inte heller att det på de danska högskolorna talas klarare och innerligare om det sagneliga och önskliga i en återförening af rela norden än här. — Vi ha fått så många nbjudningar till julen att det är oss omöjigt att efterkomma dem alla. Man gör oss vada alldeles för mycken ära; gud gifve att i vore den mera värda,