Aftonbladet – 17 januari 1868, sida 3

August Hahr. s (Insändt.) Om siltverexporten. En : här i staden utkommande större daglig tidning, känd för sina fria fantasier i finansvetenskapen, började för cen tid sedan anfalla Stockholms enskilda bank för dess uttagningar af silfver ur riksbanken. För den som är aldrig så litet hemmastadd i dithörande ämnen kunde dock den s. k. singuliera bankrörelsen icke alls uppväcka någon förvåning. Tvärtom föreföll det ganska sannolikt, att vid den stora spanmålsimporten en vexelbrist måste uppstå, som endast kunde utjemnas genom silfverexport. Vexelrörelse är en affärsgren, som, under olika förhållanden, existerat i alla civiliserade samhällen ända sedan före vår tideräkning, och en sådan rörelse är isynnerhet lämplig för banker, hvarföre det också förekommer som en stående term i deras reglementen: banken köper och säljer vexlar. Brister nu vexlar på utrikes. ort, så skulle banken illa uppfylla sina åligganden, om den helt enkelt svarade dem, som begärde vexlar, att den hade inga att sälja. Den bör tvärtom i sådant fall på en gång utsända en större post silfver för att på denna kunna draga vexlar och sålunda uppfylla allmänhetens behof. För en enskild person, som har skulder utrikes att betala, kan det aldrig vara beqväm för detta ändamål uttaga silfver ur rik ken, utan medför det för honom både mindre besvär och kostnad att i stället köpa en vexel hos en vexelhandlare eller bank. Då nu tillika naturligtvis, i händelse silfverexport blir af nöden, denna export endast med fördel kan göras från de i hufvudstaden i riksbankens närhet belägna penninginrättningar, så blir deraf en följd, att de här belägna stora penninginstitutionerna, Stockholms enskilda bank, Skandinaviska kreditaktiebolaget m. fl. vid förefallande behof företrädesvis måste blifva silfverexporterande för att fylla, icke blott hbufvudstadens, utan hela landets behof af vexlar. Det är således in genting att förvåna sig öfver, när man får höra, att dessa stora penninginrättningar uttaga silfver ur riksbanken, ty detta är icke blott deras rättighet, utan rentaf skyldighet mot det allmänna. De ifrågavarande silfveruttagningarne, gom i sig sjelfva icke kunde uppväcka förvåning, beledsagades dock snart af omständigheter, som invecklade frågan, och öfver den kastade en hemlighetsfull slöja. Sålunda hörde man uppgifvas, att riksbanken erbjudit vexlar, men hvilka silfveruttagarne nekat mottaga, och enskilda bankens verkställande direktör förklarade offentligt, det han erbjudit riksbanken, att i stället för myntadt silfver nöja sig med den vigt silfver i myntad form, som enligt lag borde finnas i myntet, men att detta onekligen ganska generösa anbud blifvit afslaget. Man hörde vidare, att personer, som träffat enskilda medlemmar af fullmäktige i riksbanken, funnit dessa vara ganska bekymrade öfver silfveruttagningarne, och sedermera tillkännagafs det, att fullmäktige, för att hämma uttagningarne, beslutit, att, i stället för species eller silfvertackor, lemna mer eller mindre slitet småmynt; slutligen uppträdde äfven i den officiella Posttidningen en klandrare af silfverexporten. All denna mysticism tro vi ej kunna förklaras på annat sätt, är att hrr fullm, i banken inköpt sina vexlar för ett högre pris, än som stod tillsammans med realisationsgrunden, och velat till detta högre pris, möjligen förhöjdt med någon vinst för riksbanken, påtruga allmänheten dessa vexlar, men, att då silfveruttagarne härmed ej velat låta sig nöja, utan i stället vändt sig direkte mot bankens metalliska valuta, så hittade fullmäktige, för att rädda sig ur sin förlägenhet, på: ofvannämnde utväg. Härigenom uppnås nu visserligen det åsyftade ndamålet, eller att fullm. blifva af med sina, annars osäljbara vexlar, men icke kommer silfret derföre att framdeles mera stanna hos riksbanken, ty kursen skall snart höja sig efter den nya utvexlingsgrunden, och sedan kommer det sämre smämyntet att gå sin väg lika väl som förut species eller plansar. Att insolventa banker någongång begagna ig af utvägen, att vid invexling af sina sedlar erbjuda småmynt för att uppehålla vexlingen och äfven gifva en mindre god valuta, är en känd sak, men att denna utväg äfven skulle tillgripas af vår mycket solida riksbank var i sanning öfverraskande. Genom denna åtgärd hafva fullm. godtyckligt nedsatt realisationsgrunden och höjt kursen, hvaraf åter följer ett stigande varuvärde, särskildt otjenligt då i denna dyra tid