Aftonbladet – 16 januari 1868, sida 3

lans. sätt att vara blef tvunget och sorgset. Canske han, med sin större verldskännedom, ruktade att se mig midt i hvirfveln af de onstlade fröjder, hvari jag ämnade störta nig. Han motsatte sig ej mina hastigt uppjorda planer — nej, han medgaf nödvänligheten af en förändring i vårt lefnadssätt; nen den oroliga blicken lemnade ej hans öga. Tan tycktes snarare vara ett offer för, än n deltagare uti vår blifvande storhet. Från len tiden togo våra sysselsättningar olika iktningar. Jag hyste tankar. och känslor om voro honom främmande. Då själarne ålunda blifva hvarandra likgiltiga, blifver också hjertat snart Kallt. Åter stod den lysande vagnen utanför vår lörr, färdig att föra oss till Ashtons pelaralar. Det var med lätt och snart öfvergånde saknad, som jag denna gång sjönk ned Bland sidendynorna, och med stolt medveande om makt och rang, ilade förbi den samla kyrkan och den löfomkransade hydda ler jag lefvat så lycklig. Min företrädare hade på Ashton slösat allt om var rikt och skönt. Taflor af oskattart värde prydde dess gallerier, och herrliga narmorstatyer mötte mig öfverallt. Bord af lyrbar mosaik, sällsynta gobelinstapeter, onstsaker af alla slag och från alla verldslelar voro samlade här. Min smak för de köna konsterna, min medfödda kärlek för lt skönt, gjorde att jag i detta palats såg tt fullkomligt paradis, och det dröjde länge inan jag tröttnade vid den nästan kungliga rakt som omgaf mig. Men småningom blef ag van dervid, och min numera så oroliga jäl törstade efter en ny, en djupare dryck r den gnistrande bägare jag nyss fört till : ina läppar.