Aftonbladet – 16 januari 1868, sida 3

Ett besök vid Åtvidaberg. (Forts. från gårdagsbl.) För den som vill besöka mörkrets djup gifvas visserligen två sätt; men som det ej tillåtes någon att medfölja hundarne, så återstår blott ett och detta ganska ansträngande. Eger ni emellertid tillräcklig styrka, så iklädom oss en särskild drägt och anträdom färden. företrädde och efterföljde af med bloss försedda grufstigare. I en stor ljus öppning börjar nedstigandet utför långa, groft tillyxade stegar. Hunna till bottnen af detta schakt blifva vi snart förda in midt i bergväggen. Nu är det godt att hafva grufstigarne och deras bloss till ledsagare, vi vore annars de hjelplösaste varelser på — eller rättare sagdt i — jorden. Långa gallerier öppna sig än åt ett håll, än åt ett annat, i hvilka vi kunde förirra oss för att kanske aldrig mer skåda dagens ljus; förfärliga afgrunder gapa för att uppsluka sitt offer. Stegarne äro. slippriga af ett i dessa regioner städse framsipprande vatten; ett felsteg vore lätt och döden säker; men om vi blott hålla stadigt i stegens pinnar och känna oss noga för med fötterna, så går allt väl. Tystnadens och mörkrets andemakter måtte här hafva ett af sina stamhåll. Förskräckte af det buller vi åstadkomma och det sken facklorna sprida, fly de vid vår ankomst djupt in i bergets hemligaste gömslen, dit fredsstörarne icke kunna följa dem. Färden går nedåt, oupphörligt ned i djupet. När Herkules steg ned i underjorden kom han säkerligen icke längre in i jordens innandöme. Man talar icke mycket under en färd sådan som vår, an känner sin litenhet och förstummas. ndtligen hafva vi efter en half timmes ansträngande klättring nått grufvans botten och erfara en viss känsla af trygghet, oaktadt ett berglager af 1200 fots mäktighet hänger öfver våra hufvuden. Huru lätt kunde icke ett bergras inträffa, och då.... Sedan vi hunnit hemta andan, kunna vi med uppmärksamhet blicka omkring oss i detta bergtrollets hemvist. I delånga mörka gångarne flämta här och der på ett fantastiskt sätt större och smärre ljus, af hvilka somliga tyckes sitta fast på bergväggen, andra deremot oroligt irra hit och dit som lyktgubbar. Om vi vore fallna för vidskepelse, skulle det säkert svartna fullkomligt för våra ögon, då vi snart förnimma att dessa varelser, säkerligen slägtingar till forntidens dvergar, icke, såsom andeväsenden egnar och anstår, ljudlöst utan med ganska stort buller förrätta sitt arbete: ja, vi skulle bli tillintetgjorda af förskräckelse vid blotta ljudet af etta fruktansvärda fämtande och flåsande, som susar genom hvalfven och säkerligen är andedrägten af något fruktansvärdt odjur, som vädrat kristet blod och i raseri kommer för att uppsluka oss arma varelser. Men som vi föresatt oss att icke fly förr än vi åtminstone sett undren på närmaste håll, så marschera vi oförskräckt fram och finna att dvergaslägtet vid närmare påseende äro våra bröder, med kristet blod 1 ådrorna likaväl som vi, och att det fruktansvärda flämtandet härrör från en blåsmaskin. Genom en borrmaskin, äfvensom genom arbetarnes borr, är man i stånd att intränga i bergets sidor. Underjordens åskor dåna och lösslita stycken af. berget, hvilka sedan framköras på små jernbanor till det ställe, der hundarne komma ned för att hemta upp dem. Man förstår äfven på detta djup af öfver 1200 fot under jordens yta att följa med sin tid, ithy att nitroglycerin användes vid sprängningen MKR MCS EO SRS UCS SB ARTS