Aftonbladet – 16 januari 1868, sida 3

kom ned från mitt rum och fick se den granna vagnen med sina sidendynor och förgyltningar, färdig att föra mig till ett hem bland slägtingar, som voro mig nästan främmande, sjönk mitt mod. Jag kastade mig i en soffa. dolde mitt ansigte bland kuddarne och gret och snyftade högt i min förtviflan öfver att nödgas skiljas från allt som var mig kärt. Varnham stod bredvid mig, blek och upprörd. Han försökte trösta mig, och slösade på mig de ömmaste, mest uppmuntrande och slutligen de kärleksfullaste ord och böner. Jag gickitill vagnen, stödd på hans arm och som hans trolofvade brud. Min sorgetid var verkligen en tid af sorg och bedröfvelse. Jag var en främling i mina förfäders slott och längtade efter den för vårt bröllop utsatta tiden med en otålighet, som kunnat tillfredsställa äfven den mest fordrande kärlek. Lord Granby, som fann att han sålunda med lätthet kunde visa sig ädelmodig mot sin faderoch moderlösa brorsdotter, skänkte den pastorsbeställning, som min far innehaft, åt Varnham, som nyss blifvit prestvigd och nu var färdig att som sin bustru föra mig tillbaka till mitt fordna hem. Om min onkel i stället skänkt mig alla sina rikedomar hade jag knappt varit mera tacksam. Jag vantrifdes på slottet och längtade efter min kära enslighet som en fången fågel längtar till sitt bo i gröna skogen. Vi blefvo vigda vid det altare der min far bedit och der jag sjelf emottagit dopet. I den samrla kyrkoboken, der min födelse stod inskrifven, inregistrerades ocksa mitt äktenskap med Varnham, den enda trogne vän jag ännu egde qvar i verlden. Vi inträdde uti vårt fordna hem, så rikt på kära minnen. Jag var nöjd med den stilla, behagliga framtid som väntade oss. Huru kunde jag veta om den tacksamhet, den varma tillit, jag hyste för min make hade nått mitt hjertas verkliga djup? Huru kunde jag veta om detta hjerta var i stånd till-en ändå djupare, varmare, eldigare känsla — om det icke en gång skulle koncentrera hela sitt väsen på ett föremål? Min egen natur var mig då en för