Aftonbladet – 16 januari 1868, sida 2

smala gången, göra någon anmärkning öfver den vackra trädgårdens yppiga rikedom på blommor. En gång böjde han sig ned-och lyfte upp en hel tufva af ljusröda nejlikor, som fallit ned öfver sandgången, och en annan gång stannade han för att beundra en stor hvit rosenbuske, som halft dolde husets trappa der jag stod. Det låg något i hans stämma, en lugn värdighet 1 hans sätt att vara, som halft skrämde mig. Jag smög mig tillbaka till det rum, der min mor satt, och tog plats brecx vid henne. Mina kinder brunno och mitt hjerta slog hårdt då han inträdde. Men min förvirring bemärktes icke, eller tillskrefs min ungdom och biyghet. Varnham var fyra år äldre än jag och han ansäg mig tydligen för ett barn, ty efter en artig bugning, då jag blef honom föreställd, vände han sig till min mor bch började tala med henne. Han tycktes till och med blifva förvånad då jag senare på aftonen obehindradt dbltog i samtalet, och såg på mig mer än en gång med en obehagligt öfverraskad uppsyn, då jag svarade någon af mina föräldrar på det vårdslösa och knappt vänliga sätt, som deras öfverseende gjort till en vana hos mig. — x Denna afton gick jag till mitt sofrum föga nöjd med mig sjelf och litet rädd för vår gäst. Jag hade tydligen misshagat hönom som jag så ifrigt önskat behaga. Medvetandet derom ingaf mig en känsla af misstroende till mig sjelf, och jag var både ledsen och stött öfver att han ej betraktade mig med den blinda förkätlek, hvarvid mina föräldrar vant mig. Det var första gången jag mött något liknande ogillande och jag visste knappt en gång hvad jag skulle tänka derom. Jag kunde ej förmå mig att önska det Varnham aldrig hade kommit till oss, men emellertid kände jag mig ej fri som förr i mitt eget hem. Berättelsen om de båda följande åren är endast mitt hjertas historia — berättelsen om min själsutveckling och mina känslor. Det var omöjligt att två personer, huru