Aftonbladet – 15 januari 1868, sida 3

vuxit samman med ert eget väsende. Tänk er henne, just då hon är älskligast och skönast, stulen ur er famn och hennes tankar bortvända från er, inkräktade af en annan... Upphör — af barmhertighet, säg ingenting merl! sade missionären med en stämma, så ängestfull att Catharine genast tystnade. Hon såg upp och såg att hans ögon stodo fulla af tårar; hon såg sjelf mycket upprörd ut och fortfor med en häftighet som stod i stor motsats till det djupt rörande i hennes sista ord: En hvit man, en af mitt eget folk, kom smygande, likt en tjuf till våra skogar, och lockade mitt barns hjerta från hennes moders, och derigenom att han öfvertygade henne att våra indianska plägseder voro lika gällande med de hvitas lagar, förmådde han henne att i min frånvaro ingå äktenskap med honom, enligt indiansk lag. Nu bönfaller jag hos er — ty jag ser att ni är god och att jag hade orätt i att befalla — nu beder ja; er att komma till vårt läger, klockan nio i afton, ty der och då skall min dotter Tagligen vIgas. Jag skall vara der på bestämd tid, sade missionären med hjertligt deltagande. Gud förbjude att jag skulle neka min hjelp för att skaffa den förorättade billig upprättelse, äfven om det skulle gälla mitt lif. Mitt eget lif skall ej vara säkrare bland Shawnierna än ert, sade Catharine med eftertryck. . Jag tviflar ej derpå, svarade missionären, men äfven om jag gjorde det, skulle jag dock ej tveka att uppfylla min pligt. Jag är er skyldig en ursäkt för den ogynnsamma tanke jag nyss hyste om er. Den som eger en så stark hederskänsla kan ej finna någon njutning i död och blodbad. Säger man detta om mig? frågade Catharine med ett sorgset småleende. Man gör mig då mycket, mycket orätt. Frukta ej, jag står här med rena händer. Om hjertat är mindre rent har det tillräckligt hämnat sig sjelf, om det gjort ondt emot andra har det också lidit, Har icke mitt barns kärlek