Aftonbladet – 15 januari 1868, sida 3

Än som en khägring lyste klar Mot slättens rök och dam Den ädla Sveadrott, när han För fronten sprängde fram; Än ljöd i veteranens bröst Hans konungs bön till Gud, Än föll en tår på fårad kind Vid dessa kära ljud, Snart röt dock flygeln Pappenheim Som en orkan af stål. Då såg han som en blixt Baner Ge motvärn för dess mål. Och musketörer fot för fot På slätten drogo up Med dödens lugn och dödens bud Mot Kronbergs ryttartrupp. Ån slogs han sjelf med Pappenheim På blanka vapen blott, Och gaf åt hjelten skarpt ett hugg, Fast sjelf han fick ett skott. oh ve he striden Sf C ronbergs trup ykt, Fast Gustaf ord at Tilly var På venstra flygeln tryckt. Än stod ban tjugu-årig blott Vid flygeln blek men stolt När kungen med sin hela stab Red fram och gjorde volt Och gaf med egen hand medalj Åt numro tjugu Lod. Hvem sparar väl för sådan lön På några droppar blod! Så hvilade nu kämpens själ På minnets lagerbädd, Fast nöden fyllt hans lefnads kalk OPP till dess högsta brädd. -. Och anden flög allt längre bort, — Fast stoftet slog reträtt — Till himlens slagfält värfning tog Med hjelteärans rätt. Af kämpens stuga än fins qvar En mur, som mossan gömt. Hans saga dock, af fädren tydd, An ingen skolpilt glömt. Hvar bokstaf i den sagan är En gärd för en bedrift; Med AES bifallsljud man bär En ros till hjeltens grift,