Aftonbladet – 15 januari 1868, sida 3

Hans sista jul — så sagan spör — Var hård; en drifva snö, Af stormen förd mot stugans dörr, Låg qvar till nästa tö. Hans hund var utanför och togs Utaf en varg så snål. Men gubben Lod, som fånge var, Blef utan middagsmål. Dock kämpen i sin ensamhet Bar sorgen som en man. En pärta ny han tände på Och ett tu tre sig fann. Sen lade -han sig på sin bädd Af halm, till helgen ny; Slog så reträtt till minnets fält Och blef snart åter kry. En forden tid han lefde om, Belyst af ärans glans. Ett sekel halft han såg tillbaks, En nutid mer ej fans. Ty själen, fri från tid och rum, Gick ut på ge 3 Fast det som fans af kroppen qvar, Helt lugnt på bädden låg. Snart var han åter tjugu år Och värfvades af Soop; Så öfver hafvet hän han for Med Gustaf Adolfs bop. Det var en själens gengång blott Och räckte en sekund; Sen hvila han vid Magdeburg, Vid Werben ock en stund: Vid Leipzig dröjde han dock längst; Den slätten höll han kär. Han såg hur morgonsolen klar An sken på Tillys här. I full parad den stolta här, Som ej sett nederlag, Stod som en mur mot Snölands storm, Septembers sjunde dag. Han såg kroater svärma fram Likt måsar från en strand, Och hur den vilda Holk flög fram, Stack Podewitz i brand. Mot eldens sken han såg sig sjelf Som flygelman så käck, När svenska härens förtrupp drog Rätt öfver Loberbäck.