Aftonbladet – 15 januari 1868, sida 2

ormbunkar, sprang upp, blickade en sekund på fridstörerskan med sina mörka, lifliga ögon, och ilade uppför flodstranden, just som hon steg öfver hyddans tröskel, Missionären såg upp och en god del förvåning blandade sig med den artighet, som lång vana gjort till hans andra natur, vid åsynen af den främmande. Han steg upp och framsatte med en lätt bugning, sin egen stol åt henne. Den främmande qvinnan böjde på hufvudet till tack för denna artighet men förblef stående. Hon var en qvinna med majes tisk hållning, en gestalt, något öfver medelhöjden, men med ytterst symetriska former; hon hade ett behagfullt och nedlåtande, men tillika förnämt sätt att föra sig. Hon tycktes redan hafva räknat omkring fyratio somrar, men hennes ansigte, ehuru något solbrändt, bar ännu spår af ovanlig skönhet, oaktadt det stolta, till härdhet gränsande uttrycket deri. Man kunde se att småleendet fordom icke varit främmande för dessa läppar och hennes panna, ehuru nu fördunklad af oro och ängslan, var af den skönaste form. Missionären var van att se stolta qvinnor: han hade tillbragt en god del af flydda tider i de högsta aristokratiska kretsar och förvärfvat sig verldsvana mer än nog, men det oaktadt var det något hos denna högdragna främling, som fyllde hans sinne med obestämd oro, och han betraktade henne nästan med förskräckelse. Hennes utseende och drägt tillhörde ingen af de klasser, med hvilka han hittills kommit i beröring. Det låg något vildt i hennes majestät och hennes drägt tillhörde både hafvet och skogshyddan, Missionären stod qvar vid bordet medan den främmande kastade en hastig blick omkring rummet och slutligen fästade sina skarpa ögon på hans ansigte. Jag har icke misstagit mig, sade hon, ångsamt bortvändande sin blick; ni är den sode mannen som vårt folk talar om — den ngelske missionären. an böjde jakande på hufvudet. Ni borde vara och jag antager att ni är