Aftonbladet – 15 januari 1868, sida 2

Sjunde kapitlet. Wyoming-dalens historia är så sammanväfd med missionärens, hvars faderliga omsorger så länge egnats den lilla familjen på Monockonok-ön, att den ena ej kan berättas utan den andra. Han var ett nådens redskap, utsänd till såväl kristna som hedningar. I många år hade han utgjort en föreningslänk mellan skogarnes vilda inbyggare och slättlandets civilisation. Han var jemförelsevis ung då han först visade sig bland de sex stammarne, namnlös och obeväpnad, med sitt lif i sin hand, redo att lefva och dö å sin post. Hans hem var i ödemarken. bland kom han bort till de hvitas kolonier, redikade i deras skolrum och sof i deras nyddor, men det var alltid blott som gäst; hans egentliga sändning var till skogens söner, och deras hem var hans. : De år som förgått sedan den dag då missionären mötte Mary Derwent bland bergen, hade den förre förnämligast tillbragt bland de vildar som hade besittningsrätt öfver de vida jagtmarkerna bortom Wind Gap. Men då ståmmarne bröto upp i riktning mot Wyoming, der en afdelning af deras eget folk skulle möta dem i en stor rådsförsamling vid Seneca-sjön, blef han orolig för sina vänner i dalens och på ön, och han närmade sig dem för att vaka öfver deras säkerhet. Han visste hvad nybyggarne ännu cke kände, att shawnierna ämnade förena sig med tories (dt engelska partiet: det amerikanska eller ribetsvännerna benämdes på den tiden whigs; de förra hade genom löften och falska förespeglingar lockat indianerna på sin sida), hvars anförare låg i Wintermoot-Fort, och att stora faror hotade invånarne i Wyoming. just med anledning af denna förening. Denne man satt nu helt allena i en hydda vid Susquehannas strand, mellan Wilkesbarre och Monockonok. Hans eljest så milda och vänliga ansigte uttryckte nu mycken oro och jälsspänning. Han tänkte på den fiendtliga stämning mot de hvita, som herrskade bland indianerna och på den hotande ställning dessa