Aftonbladet – 14 januari 1868, sida 3

togos, icke ett uttryck af en. grundlös harm, så äro de, minst sagdt, ett beklagligt oskick. . Richard. PERENNER Stycken ur vår sedeoch odlingshistoria. IL. En ung grefres dagliga lif för 100 år sedan. Framför oss ligga 7 stadiga qvartband,: hvilka en ung grefve Claös Julias Ekeblad under loppet af åren 1760—70 fylt med dagboksanteckningar på dels svenska, dels ochl. mest franska. Enligt första bandets titelblad skall dagboken innehålla des åvenements, des amourettes, des caracteres des histo-! riettes,, som arntecknaren sjelf hört, sett och iakttagit i de sällskap, i hvilka han befunnit sig, och vara skrifven för efterverlden, men icke för de menniskor, som äro af deuna tid, då den unge grefven sjelf blomstrar. Jag har tänkt att kunna Härigenom få i framtiden se denna tidens sedvanor, tänkesätt och folks differenta caracterer, säger. han i ett företal. Han skrifver allt detta helt och hållet för sig sjelf, och säger att han aldrig tänkt visa sin bok för någon; men häremot strida dels den allmänna arten af dylika inbilladt enskilda anteckningar: ingen afsöndrar sig så från sina medlefvande, att han icke äfven i den fullständigaste enslighet någon gång föreställer sig i relation till dem — dels också ett eftertal till min gunstige läsare i första ban-l. dets slut, och många ställen i sjelfva dag-) boken, der han adresserar sig till läsaren. Innehållet i de 7 banden är till största delen ! strunt och erinrar om Jeronymi dagbok i Diderich Menschenschreck (scen. 8): Den een og tyvende Januarii imellem ottel. og ni kom det en meget tyk Skye på Himmelen, som truede med ufeilbarlig Regn, men den gik dog over. De to og tyvende dito var Luften heel taagagtig. Elvire. Men min kiere Broder! hvortil nytter det at antegne slige Bagateller?, —-— och grefven stafvar svenska som en åkare, samt föga bättre franskan, den han tyckes ha lärt sig hufvudsakligen på hörvägen. Men banden ett och annat, till och med icke så få drag, som kasta belysning öfver denna tids åskådningar och åstundanden, dess stämningar och synhåll, djupleken af dess andelif — ej mindre än huru denna tid; ätmin stone. en klass från denna. tid, lefver i sitt omedelbara hvardagslif, som sqvallrande, visitande och souperande. Åtminstone har den, som nu meddelar dem, under deras genomgående erfarit något afdenna arkiv-poesi, som gör att det eller det torftiga gamla papperet för den ensamme forskaren blifver liksom en springa i väggen mellan forntid och nutid, genom hvilken han får kasta en förstulen blick midt in i ett lif, som eljest är så oäterkalleligt borta. Om hundra år är i Uppsala om eh stackars. kuggad kria, och Novalis säger på ett ställeX: Man borde visserligen använda mera flit på att troget uppteckna det kännevärda af sin tid, för att som ett andäktigt testamente öfverlemna det åt framtida menniskor. Det gifves tusen aflägsnare ting, åt hvilka egnas sorgfällighet och möda, och just om det närmaste och vigtigaste, om vårt eget lifs, våra anhöriges, vär slägts skickelser, hvilkas stilla planmässighet vi ha uppfattat i tankarne om en Försyn, bekymra vi oss så litet, och låta sorglöst alla spår utplånas i värt minne. Som efter helgedomar skall en visare efterverld leta efter hvarje underrättelse, som handlar om det förBa tilldragelser, och till och med en enskild, obetydande mans lif skall ej vara henne likgiltigt, då helt visst hans samtidas stora lif mer eller mindre afspeglar sig derix Angående grefve Claös Julius Ekeblad upplysa vi, att han var son till Claös Ekeblad d. y., denne utmärkte man, som efterträdde Carl Gustaf Tessin både sasom ambassadör vid franska hofvet och som rikskansliråd, samt (1762) Höpken — hvilken sedan skref hans äreminnet — såsom kanslipresident. Kanslipresidentens grefvinna var född Eva De la Gardie, en fru, som hedrats med ledamotsskap af vetenskapsakademien. Claös Julius var född i Stockholm 1742, blef kongl. lifdrabant m. m., öfverste i fransk tjenst, vidare generalmajor och kommendör af Svärdsorden, landshöfding, först i Uppsala och sedan i Skaraborgs län, öfverstekammarjunkare, Serafimer-riddare — korteligen, trots sin anspråkslösa personliga utrustmng, en med hvarjehanda officiöst glitter vederbörligt behängd och: utpyntad gubbe. Han gifte sig med hoffröken grefvinnan Brita Margareta Horn, som senare af svartsjuka dränkte sig; dog barnlös 1808 på Stola i Vestergötland. I sina anteckningar visar sig Ekeblad vara, visserligen ej en menniska på helig grund, men en rätt välsinnad ung man, med icke alltför många af sin tids och sitt stånds fördomar och med sinne för vitterhetens och naturens behag; han till och med läser och förtjusas af Homerus (på franska) och gör små franska vers. Icke så särdeles många skulle tåla vid att så ur sina enskildaste anteckningar framläggas för alla. Då vi nu meddela dessa, erinra vi om det milda bedömande, som dessa skuggor utan försvarare ha rätt att fordra. Till en början meddela vi dagboken nästan ordagrannt, såsom prof, och på det den benägne läsaren måtte komma i stämning; derefter mest i kärag., ; April, 1. Tänkte jag på att gå till Guds bord, hvilket jag gjorde den 2:a tillika med min fader och moder och tante Fersen. 2. Var jag på slottet hos Ulrika Sperling. Der voro alla hoffröknarna. Man kan döma om en hoper med folk, när man ser dem tillsammans. Fröken Horn och fröken Kurck gjorde intet annat än öfvade sig uti att säga bonsmots och att vara maliteusa på folks chapitre; RR LA TR Rn ng RR Tr ovh: ATA jämte allt detta strunt innehålla de 7 qvart-t detta ett manuskript, sade kursor Bergholm l SU