Aftonbladet – 13 januari 1868, sida 3

små besparingar; men, då inkomsterna knappt förslå att fylla dagens nödvändigaste kraf och arbetaren ej gerna kan åläggas afstå något af dylika inkomster, blir följden den, att flertalet af de lägre klasserna tager stunden som han kommer och ej gör några insättningar. Följden har insändaren redan visat, och det är denna som bildar en kräfta för samhället och som derföre måste botas. Huru? detär frågans lösning, till hvilken insändaren härmed -äfven vill draga ett strå. Kommunerna äro de lidande, och derföre är det bäst att kommunerna äfven åtaga sig botemedlet. Under de senare åren ha inom Sverge uppstått pensionsföreningar, hvilka tilldraga sig hvarje för sina barns framtid kärleksfull faders uppmärksamhet, ithy att de lofva bli till ett ovanligt gagn för framtiden, de så kallade lifränteförsäkringsanstalterna. Äfven en och annan socken har insett dessa anstalters framtida fördelar och försökt att för de barn, som födas mom socken, insätta små summor; men naturligtvis är det icke säkert att en menniska far framlefva hela sitt lif inom sin födelsebygd, och, då ej så inträffar, uppstår en orättvisa, alldenstund i så fall den ena kommunen skulle skörda frukterna af den andras förutgångna uppoffringar. Önskligt vore om regering och riksdag i detta hänseende derföre atog sig målsmanskapet för hela folket medelst stiftandet af en lag, som stadgade, att för hvarje barn vid dess födelse en viss summa skulle i någon dylik lifränteeller annan försäkningsanstalt insättas. Då äfven ibland de bättre lottade mången fader visat sig så litet omtänksam för sina barns framtida utkomst, dervid den rike eller förmögne förlitar sig på barnens blifvande arf, utan att vilja inse vanskligheten af dessa egodelars bestånd, att han ej genom någon med den här ofvan angifna liknande åtgärd sökt freda dem han älskar för nöd och bekymmer, önskar insändaren, söm från sin barndom påminner sig ha hört omtalas en den rikaste mans son höljd i trasor sluta sitt lif i spiseln uti ett eländigt kyfte, att denna lag blef obligatorisk för alla samhällsklasser. Föräldrarnes inkomster eller förmögenhetsvilkor borde då läggas till grund för den afgift, fadren vore skyldig att vid barnets födelse inbetala, och med beräkning häraf vågar insändaren föreslå att den blif vande lagen härom stadgade: att då fadrens inkomsteruppgingo till 5000 rdr rmt årligen, vid barnets födelse borde insättas minst 150 rdr rmt, 4000 vv ... 100 V 3000 .. 60 2000 ., 30 1 000 . 20 500 , 400 pf rue 10 Af förestående synes, att ingen annan norm för insättningsbeloppens storlek, än den tänkbara lättheten att utan alltför stor afsaknad för familjens existens kunna fullgöra dem, legat till grund för detta förslags uppställning. För de barn, hvilkas föräldrar ej hade en årlig inkomst af 400 rdr rmt, har insändaren tänkt att fattigvården borde insätta 10 rdr rmt vid barnets födelse. Inom det samhälle, han tillhör, föddes år 1864 129 barn, år 1865 139 barn och år 1866 132 barn, således kan man antaga de föddas antal för närvarande hvarje år uppgå till högst 140 barn. Af dessa kunna 100 barn anses tillhöra föräldrar, hvilka icke ha 400 rdrrmt i årlig inkomst, hvadan således en utgift af 1600 rdr rmt drabbade en kommun, hvars fattigvårdsbudget för nästa år belöper sig till 16,000 rdr rmt, och hvilka 1000 rdr således vore en obetydlighet, jemförd med de framtida fördelar samhället härigenom vore berättigadt motse i minskningen af kommande års utgifter för underhållet af dess behöfvande medlemmar. Efter närvarande beräkning inom lifränteförsäkringsanstalterna antager man att en person, vid hvars födelse en summa derstädes blifvit insatt, skall vid 50 års ålder erhålla en pension af omkring det insatta kapitalets dubbila storlek. Antager man, såsom förhållandet ock är i verkligheten, mortaliteten mångfaldigt större bland de fattiga än de förmögna, och stadgas tillika att fattigvården icke eger rätt att utfa erlagda beloppet för afliden person, innan densamma uppburit någon pension, samt att de personer, för hvilka fattigvården i enlighet med föreskrifna projekt kontribuerat, skulle föras inom särskild räkning och således ingen annan klass få ärfva dem, skulle. man kunna antaga, att en fattig vid 50 års ålder kunde erhålla 50 rdr rmtipension. Om det behörigen vore insatt för jemnåriga makar och man och hustru lefde vid 50 års ålder, skulle de tillsammans uppbära 100 rdr rmt om året, hvilket är vida mer än den vanliga fattigvårdshjelpen. För att de fattiga icke skulle bli öfverflödiga härigenom, borde förordnas att alla, som icke förut sökt fattigvärdshjelp, skulle ega rättighet att sjelfva lyfta sin pension, hvaremot de, som föruterhållit sådan, endast i mån af behof, genom utminutering från fattigvårdsstyrelsen, berättigades komma i åtnjutande af detta dem tillkommande underhåll. Önskligt vore dock, att pensionerna ökades med ålderdomens stigande, så att den, som vid 50 ärs ålder åtnjöt 50 rdr i pension, vid fyllda 60 lefnadsår vore berättigad till 60 rdr och sålunda progressivt för hvarje 10tal kunde motse större tillgångar, hvilket naturligtvis borde låta sig lätt göra, då så få personer hinna 70 år och derutöfver. Dock kan genom stark dödlighet inom en åldersklass medlem af densamma bli berättigad till en vida större pension än den här nästföre angifna, i hvilken händelse, då fattigvården på något ställe insatt grundkapitalet, den kommun, der denna pension utgår, och der således personen är boende, borde ega rätt att uppbära och för fattigvårdens öfriga behofver använda öfverskottet. Såsom regel bör ock uppställas att ingen, som flyttat utom Skandinaviens gränser, eede rätt till pension, utan skulle sådan person anses såsom död, hvarigenom möjligen äfven lusten att flytta till Amerika skulle minskas. Förvaltningen af dessa irsatser torde bli för stor och vidlyftig för ett verk, utan borde den fördelas på flera händer, då möjligen pretentionerna på tjenstemännens löner icke behöfde bli så stora, ej heller risken, om något bedrägeri gjordes. Insändaren vågar hemställa, huruvida vi för vinnande af bästa carantii alla hänseenden ha nåora hättre ina