Aftonbladet – 11 januari 1868, sida 3

öfversigt af den norska litteraturen år 1867. Såsom förut varit brukligt vilja vi nu i en kort öfversigt saminanfatta det väsentligaste af hvad den norska bokmarknaden under loppet af det förflutna året har frambragt, för att derigenom kunna framhålla hvad som måhända har undgått den svenska allmänhetens uppmärksamhet. Någon statistisk redogörelse för förhållandet mellan produktionen i de särsKilda litteraturgrenarne, för förhållandet mellan öfversatta och originalarbeten o. s. Vv. kunna vi tyvärr icke lemna, emedan en fullständig norsk bibliografi ännu icke blifvit ävägabragt och kanske icke heller — på grund af den ringa sainrdseln mellan Kristiania och de på förläggare af böcker till folkläsning temligen rika städerna i vestra delen af landet — så lätt kan åstadkommas. . En litteraturgren, oOim hvars omfång det t, ex. är förenadt med nästan oöfvervinneliga svårigheter att få full säkerhet, är teologien. En massa teölogisk litteratur — nästan uteslutande öfversättningar eller omtryck af gamla klagovisor — produceras i Stavanger och omkringliggande städer; men anhonseras aldrig till salu, och detsamma är ändelsen med hvad som utgår från ett par flitiga förläggare i Kristiania af religiösa böcker. Den enda bok i detta fack; som har utbärdat den farliga resan öfver fjellryggen, som skiljer det vestanfjordska från det östanjellska Norge, är tre i Stavanger tryckta Breve til Committen for den paatenkte Norske Lutherstiftelse i Christiania fra en Prest paa Vestlandet (Fr. Chr. Dons i Stavanger). Såsom bekant är, blef uppmärksamheten i somras från flera håll ledd på en förening af män, som i känslan af landets skriande andliga nöd, hade börjat att lägga orunden till en af det kyrkliga embetet oberoende andlig organisation, väsentligen baserad på ett fritt. begagnande af dugliga lekmanskrafter — en organisation, som utan tvivel skulle ha framkallat en allvarsam splittring mellan lekmännen och presterskapet, så framt icke Lutherstiftelsens ursprungliga fäder i tid hade dragit sig till2, förundrade öfver, att man kunde göra så mycket väsen af någonting så litet utomordentligt, och — gudbevars! — korsande sie vid Blott och fart tanken på, att de