Aftonbladet – 11 januari 1868, sida 2

stig var för öfrigt så oländig, att det var gbegripligt huru någon annan än en stenget kunde komma fram der, öfver de klippor och branter, mellan hvilka floden letade sig väg. Ett stycke från sitt utlopp störtade den med ett enda språng utför en klippbrant, så hög att den nästan förlorade sig i skum innan den nadde bottnen. Återigen hade molnen bopat sig och orkanen återkom nu på fullt allvar. Det var så mörkt att Tabmerou förlorade allt spår af gångstigen, just nedanför fallet. Hon klättrade alltjemt uppför berget, hoppande från klippa till klippa, tills hon slutligen, missledd af bullret från vattenfallet, måste stanna, oviss om åt hvilken sida hon borde gå för att undvika det. En blixt ljungade i detsamma ur molnen och visade henne både gängstigen och den farliga belägenhet hvari hon befann sig. Den öfvergöt de unga träden med ett hemskt, grönaktigt sken, belyste den slippriga, mörka klippväggen, utför hvilken vattnet störtade, och sköt som en knippa eldpilar ut och in genom skumimet från vf tenfallet. Tahmerot sprang tillbaka från kanten af bråddjupet; ett stog ännu och hon hade med floden störtat ned i djupet. Hon visste nu hvar hon var och tog af till höger genom skogen. En mindre stark och härdad kropp skulle hafva dignat under de mödor denna vandring genom skog och berg medförde; men den unga indianskan tänkte knappt på trötthet. Det var en annan känsla som nu grep henne, ty ett hemskt klagande ljud — det var stormen som susade genom träden — närmade sig genom skogen, och åskan dånade deruppe bland de mörka molnen, som hvarannap minut söndersletos af röda ljungeldarAskvädret och stormen, som tilltog i en förfärande grad. uppfyllde den unga flickan med fasa. Ehuru van att ströfva omkring i skogen, hade hor I dock alltid varit omsorgsfullt vårdad och öfvervakad, och detta var första gången : sitt lif som hon ensam var ute i skogen sedan mörkret inträtlt. (Förts.)