Aftonbladet – 11 januari 1868, sida 2

nna redogörelse att inga. De nu omnämnda apparaterna äro utförda hr J. C. G. Bolinders verkstad, efter geniör E. A. Wimans förslag och ritningar. ITTERATURTIDNING. mehåll: Parkers samlade skrifter, fjerde bandet. — Sverges geologi undersökning, åttonde häftet. — Estlander, De bildande kopsternas historia. — Linnström, Svenskt boklexikon. — Krook, Taflor ctarens lif. — P. Jönsson, En bondeplågare. — fyversigt af den norska liueraturen 4867. — Litueraturoch konstnotiser. keodore Parkers Samlade Skrifter. Ofversättning af Victor Pfeiff. Yjerde delen. (Upsala, Esaias Edquist.) eformatorn Theodor Parkers porträtt efter fotografi från Amerika jemte nagra reflexioner öfver denne hjeltemodige ljusets apostel och hans välsignelsebringande verksamhet under sin vandring på jorden. Af E. K. (Stockholm, Ebeling komp. 1867.) Om någonsin en erfarenhetssats kan uppillas såsom viss och oemotsäglig, så torde etta kunna ske med den i vära dagar ofta pprepade satsen om den djupa söndring, om alltmera befästar sig meilan var tids nkande och bildande verldsbetraktelse å ena idan samt å andra sidan den i kyrkliga dognatiker och bekännelseskrifter sanktionerade ittolkningen af kristendomens höga sanninsar. Tvenne sinsemellan fientliga, ja, rentaf vförsonliga verldsåskådningar uppträda här i rinnande kamp mot hvarandra. Det är igt för den tänkande, d. v. s. klart och gelselöst begripande menniskan, att såsom sanna fasthalla de motsägelsefulla föreällningar om Guds och menniskans och det religiösa lifvets väsende, hvilka äro det obrukbara arf från längesedan flydda tider, som len kyrkliga rättrogenhetens anhängare alltjemat söka påtruga barnen af den moderna veridsåskadningen. Iivarken den atanasianighetsläran, eller den chalcedonska kristologien naturslära, eller den auguinska arfsyndsläran, eller den anselmiska soningsläran: kort sagdt, ingen af den nutida ortodoxiens förnämsta älsklingsläror later sig inför tänkandet rättfärdigas; ingen af dessa läror är grundad i Nya testar hvaraf följer att ingen af dem är af lig betydelse för kristendomen i dess sanning. En kritik af dessa dogmer innebär derföre ej ett tvifvel på tendomens sanning; den är tvärtom berättigad och nödvändig såsom den förberedande åtgärd, genom hvilken vägen röjes för en högre och sannare uppfattning af Kristi person och lära. Det är derföre vetsgranne och fördomsfr den mellan ortodoxerna och den vetenskapliga forskningens målsmän i vårt Jand att instämma i de fördömelserop, hvarmed äldre och yngre abekännelsetrogne, företaga sina anlopp mot den kritiska skolan, otron, den negativa teologien, eller huru nu än de missledande benämningar må lyda, af hvilka de reaktionäre begagna sig, liksom af skrämskott, för att dymedelst på förhand ingifva allmänheten en så ofördelaktig tanke, som möjligt, om ortodoxiens motstandare. Ingen reformation, ingen nybildning inom något af det andliga Hfvets områden har ännu försiggått eller skall någonsin kunna försigga utan: ett skarpt och bestämåt negerande af de föråldrade formernas absoluta giltighet. Skall ramtidens tempelbyggnad kunna uppföras, så mäste platsen Törst röjas fri från den murkna ruinen af den gamla byggnaden. Skall en förnuftsenlig uppfattning af kristendomen kunna bana sig väg öfverallt bland menskligheten — och den måste göra det, såvida förnuftet, såväl som kristendomen, är af gudomlig art — så måste de förnuftsvidr meningarne vika undan och småningom försvinna. Och just emedan vi äro orubbligt öfvertygade om förnuftets och kristendomens slutliga seger öfver oförnuftet är det äfven vår fasta öfvertygelse, att den s. k. ortodoxiens dödsdom längesedan blifvit af framtidshistoriens genius underskrifven. Ett allt klarare medvetande om att så är förhållandet röjer sig i mångfaldiga af nutidets företeelser inom det religiösa och kyrkliga lifvets områden. Mera än någon annan tidsperiod alltsedan den lutherska reformatio— nens dagar är vår tid en sökandets, en de reformatoriska rörelsernas tid ifråga om hvad som bör gälla såsom det sannt kristliga. Just. derföre gar der äfven en allmänanda af negerande såsom ett friskt och rensande luft drag genom undersökningarne och debatterna. inom den frisinnade teologien i våra dagar. Man vänder sig bort från det odugliga gamla, och arbetar kraftigt och förhoppningsfullt för att finna ett tillfyllestgörande nytt; det nya vinet vill man gjuta på nya flaskor. Hvarhelst vi vända våra blickar inom den nutida bildningens hufvudländer, möter oss samma skådespel: skådespelet af ett nedrifvande, men derjemte äfven af ett uppbyggande arbete inom det kyrkliga och religiösa området. Öfverallt, i Tyskland, Frankrike, Schweiz, Holland, England, Nordamerika uppad