Aftonbladet – 11 januari 1868, sida 2

upp i fester och jagade hvarandra öfver himmelen, tycktes lifva henne till nya ansträngningar. -Årorna doppades hastigare och hastigare i Vattnet och båten fög fram med en fågels snabbhet tppför floden. Slutligen krökte den med en djerf svängning genom det häpnad: ande bergpass, der kawanna gjuter sin af kollagren svärtade vatteniilassö i Susquehannas sköte. Thameroh hvilade här ett ögonblick, då båten gled fram mellan bergets öppnade käftar, och då hennes bräckliga kanot började vagga för den luftström, sötti ärog genom passet, såg hon sig omkring med en känsta af fasa. Pt! skyhögt berg hade liksom klufvits itu ända till grundet för att lemna floden genortgang, och lodräta klippor reste sig på båda sidor. mörka och hotande. Hundradetals fot nedanför deras spetsar, flöt floden fram; långsämt Och smygande, lik en orm, som lindat sig kring föten af ett starkt bålverk. Skogen var så mörk och molnen så tunga, att det i denna skymning var omöjligt att urskilja gränslinien mellan det dunkla vattnet öch klippväggarne mellan hvilka det flöt fram. Allt var vildt, dystert, högtidligt. Den indiatiska flickan såg uppät, ty molnen drogo sig för ett ögonblick undan, så att aftonrodnadens sista ljus föll på Klippornas toppar och genom kontrasten gjorde dunklet dernere ända mörkare och hemskare. Tahoroa hade ofta sett detta märkvärdiga berg pass, men aldrig vid denna tid eller i mörkret. Hon höll andan och vågade knappast doppa sina åror i vattnet, medan båten gled yenom den mörka bergporten. Men då hon väl hunnit derigenom, grep hon arorna med fastare hand och större mod. Stormen hade. som det syntes, dragit dessa trakter förbi och ett pär stjernor darrade på himmelen då hon band sin kanot i en liten vik vic utloppet af en ström, som forssade på bottnen af en smal klippremna. Hon bröt sig väg geoom de torra buskal och grenar, som s ngde ingången till ravinen, och stod snart på en knappt märkba gångstig utmed den lilla Alvdens strand, Denn: