Aftonbladet – 11 januari 1868, sida 2

ren vände ryggen åt stranden, han såg, ned, ie Jane Derwents ögön; sköna; uttrycksfulla ögon, voro fästade på honom ined br blick, som till och med Tahmerou, oerfaren som hon var, kunde förs En storm af förundran, vrede och fruktan rasade ett ögonblick i hennes hjerta. Roddaren vände på hufvudet och hu säg hon tydligt hans anletss drag. Ett småleende, strålande som solen efter regn, förändrade isamma ögonblick helt och hället uttrycket i Tabhmerous årag. Ilon drog djupt efter andan och vände sig bort. Det såg ut som om en pil blifvit utdragen ur, hennes bjerta vid Äsynten. af detta alsigte. Hon ilade ned utför kullefi till eh grupp af svartstammiga alar, som ni släpade sina grenar i vattnet, och framdrog en kanot, som legat der; dold af det täta löfverket. Hon sauce sig deri Och red ett par kraftiga årtag sköt båten uppför ström Ju längre upp hon kom, desto vildare blefvo flodens omgifningar; klipporna blefvo högre och sträckte sig ihera hotande öfver vattnet; träden blefvo mörkare och kastade djupa och låga skuggor. Solen hade just gått ned, men öfver den täta skogen och de skyhöga klipporna sväfvade ända det ys ryker — början till ett uppstigande åskv Luften var alldeles stilla men varm och tryckande; icke ett blad, icke ett grässtrå rörde sig. Det låg något förfärande i detta tysta samlande af naturens krafter. Tahmerot var af en vild stam och hon älskade det vilda och stolta hos naturen, men det röda blodet, som i hennes hjerta tände ett mer än qvinligt mod, var blandadt med ett mildare och mera civiliseradt slägtes. Hon var blott halft indian, men helt och hället qvinna, och hennes modiga sinne kufvades af stundens och omgifningens dystra makt. Eluru hon nu var dubbelt angelägen att hinna sitt hem, mattades dock henn arm och kanoten gled blott långsamt öfve det mörknande vattnet, medan hon oroligt såg upp, än på de hotande strandklipporna. än uppåt den dunkla himmelen. . Anblitken af de mörka möln, som stapt