Aftonbladet – 11 januari 1868, sida 2

då hon hastigt stannade, ty ett litet stycke från gångstigen, på en mossig tufva i granskogen, satt den främmande flickan, som så väckt hennes undran. Marys lätta steg hade icke stört henne, och omedveten om dennas närhet fortfor hon att lösa upp sitt här borttaga bären derur och i stället infläta ett längt perlband af röda koraller. Det skarlakansfärgade band, hvarmed hon vid tinningen sammanknöt sin -nya hårprydnad, va slätt och glänsande och hade tydligen aldrig förr varit knutet. Marys hjerta slog hårdt och hon skyndade derifrån som om hon blif: vit skrämd af ett rofdjur. En oöfvervinnelig afsky för denna underliga, vackra flicka, er känsla, som hon hvarken förstod eller sökte förstå, hade gripit henne. Då hon kom ned till stranden såg hon båten med Edward Clark och Jane långsamt närma sig ravinens mynning, och hon satte sig vid foten af er ek för att invänta dem. Kanoten närmade sig så ljudlöst att hon ej visste att de uppnatt stranden förrän hon fick höra Edwards röst. Han talade mycket allvarsamt till hennes syster, och i hans stämma lag både djup ömhet och rörelse — något rakt från hjertat gående, som hon aldrig förr bemärkt hos honom. Nej, Jane, sade han med beslutsam ton, ehuru rösten darrade litet som af smärta, nu måste du välja mellan denne man och mig; vi kunna ej vara rivaler, dertill föraktar jag honom alltför djupt! Jag är icke svartsjuk — så ovärdig kunde jag icke uppföra mig; men det plågar mig att du ett enda ögonblick kan sätta honom i jemnbredd med dig sjelf. Om du envisas att fortfara i detta förnedrande koketteri, är du ovärdig den kärlek jag har egnat dig, Förlåt mig, Jane, om jag talar hårdt; gråt icke... det gör mig ondt att hödgas såra dig, men... Han blef aforuten af ett ljud, som om någon fallit tungt till marken. Han sprang ur kanoten, och ett par steg derifrån låg Mary afsvimmad vid ekens fot. Hon har gått för långt och öfveransträngt sina krufters, satlb ynplingen hölt upprört, i